Det första du kommer märka är att Far Cry 2 är ett makalöst vackert spel, nästan oförskämt välskapt. Det är svårt att undgå hur bländande skönt det är på sina håll – grafiknörden har fullt fog för sitt dreglande. Ljuset faller naturligt genom trädkronorna vid solnedgången, gräset vajar skönt i vinden och elden, ja den är helt enkelt i en klass för sig. Aldrig tidigare har gräsbrand varit så vackert. Men få är nog mer besvikna än vad jag är när jag tvingas acceptera att Far Cry 2 inte är mycket mer än en oerhört vacker yta. Att kalla handlingen i Far Cry 2 för platt är nog årets understatement. Spelmekaniken är bristfällig. Mängder av småbrister adderas samman till stora irritationsmoment. Långtråkigheten är ett faktum. Kastades allt annat ut genom fönstret för att #Ubisoft skulle kunna ge oss den snyggaste savannsimulatorn någonsin?

Som en sandlåda

... utan leksaker

På sätt och vis har jag i mina händer snarare fått en välbyggd sandlåda än ett samlat paket med underhållning. Med den utmärkta baneditorn (den är verkligen grym) kan du skapa dina egna omgivningar och verktygets kraft avspeglas tydligt även i de av utvecklarna själva utformade miljöerna. Du kan starta häftiga gräsbränder och skjuta grenar av träd. Men du kan inte förstöra hus eller rubba träd med en stam på över 5 cm i diameter ens om du sitter i en lastbil. Realismen har dessvärre sina begränsningar.

Handlingen då? Du kommer som legosoldat till ett afrikanskt land i oro, utsänd att avrätta en notorisk vapenhandlare vid namn The Jackal. De två krigande fraktionerna i landet kan spelas ut mot varandra i jakten på ditt mål och till din hjälp får du snart kamrater bland de övriga legosoldaterna i landet. Din bästa vän ger dig alternativa lösningar för uppdragen och din näst bästa vän dyker upp om du skulle falla i strid och ger dig en andra chans.

Hypen får aldrig en andra chans

- Transportsträckor är inte underhållning

På pappret låter kompissystemet, som Ubisoft själva skrutit mycket om, faktiskt rätt bra. Det hade kunnat ge ett djup i spelet, en känsla av att man aldrig riktigt var ensam, att man hela tiden hade vänner med sig på vägen. Men vi är många som blivit lurade, inte minst vi som deltagit i att skapa hypen kring det här spelet. Det är inte helt enkelt att förklara vad det är som gått fel, men jag tror jag börjar i den värdelösa uppdragsdesignen.

I kartans mitt finner du den största staden Pala. I denna finns fraktionernas ledning och strax söder om stan finns den bar där du hittar de andra legosoldaterna. Uppdragens utformningar är enkla - oavsett vilket uppdrag du väljer blir du skickad ett antal kilometer i någon av kartans riktningar. För att komma till ditt mål passerar du genom ett otal vägspärrar och alla dessa är lika fientliga. När du utfört ditt uppdrag måste du åka tillbaka, och oavsett om du tömde vägspärrarna på fiender på första vägen eller inte så kommer den åter att vara fullt bemannad. De första gångerna är det intressant, men snart blir det bara jobbigt och irriterande. Det landar i slutändan som en jobbig inskränkning av din frihet, ett irritationsmoment du helst undviker. Är det underhållning?

Allt du ser avskyr dig

- Välkommen till solblekta Afrika

Min slutsats efter omkring tjugo timmars speltid är att världen runt omkring dig i Far Cry 2 är väldigt enkel: Allt du ser som rör sig är fientligt. Skjut på allt.

Det du ägnar tid åt i uppdragen är följaktligen sällan uppdraget, utan vägen dit. I slutändan skickas du kors och tvärs över landet och varje uppdrag tar lång tid att utföra - inte för att det är så komplext eller så intrikat, utan för att vägen dit kantas av avbrott. Omgivningen är så tråkig och livlös att det går rysningar längs ryggraden när jag skriver det här. Inte på ett enda ställe i denna stora spelvärld finns en NPC som inte är fientlig och som befinner sig utomhus. Ingenstans! Och det är så hemskt synd på en annars så härlig stämning.

Spelet har förstås en förklaring till tomheten – ”alla civila har flytt landet”. Jovisst, det nog inte så kul att bo i ett krigshärjat land. Men jag kan inte låta bli att tänka på att ett land med bara rebeller överallt är ett självlösande problem. Det som är så hemskt med krig är att oskyldiga drabbas. Det som är så hemskt med Far Cry 2 är kanske med andra ord att det inte finns några oskyldiga. Det finns ingen att känna sympati för. Kanske zebrorna.