Eat Lead försöker sig på något speciellt. Det försöker driva med vår så actionfokuserade men samtidigt barnsliga underhållning på ett sätt som inte hör till vardagen. Och det försöker verkligen så mycket det kan. Skurkar med Arnold-brytning, ryska soldater och atomvapen, zombier och påklistrade, krystade one-liners från hjältar i fantastiskt obekväma rustningar - allt för att få dig dra på ett leende.

När alla andra är upptagna med att hylla spelmediet, förklara djupet och de konstnärliga ambitionerna som ligger gömda i att sätta hagelskott i en prostituerad, eller deklarera samhällssatir som det högsta betyget som ett spel kan få, är det så förbannat skönt att se ett spel som inte har några andra ambitioner än att försöka driva med skiten. En underhållningsform med större brist på självdistans finns inte.

En övermäktig uppgift

Det är ett par stora skor Eat Lead har att fylla, och självklart går det inte. Det försöker, men längre än så kommer det inte. Det finns mängder med goda skämt här, högar med referenser och små parodier till andra titlar, men som spel når det knappt upp till B-nivå.

Handlingen, som försöker väva ihop de osammanhängande miljöerna och karaktärerna, går ut på att Matt Hazard, en avdankad actionhjälte à la Duke Nukem, får sitt spel hackat och slungas runt för att skjuta på diverse saker. Kontrollen fungerar överraskande smidigt i sitt råa plagiat av #Gears of War, men spelet är mer monotont än ett golvjobb på Gyllensvans.* Du har fienden som inte ens anstränger sig med att springa in i rummet, de teleporteras in med en intelligens som enbart tillåter dem att ta skydd och sedan skjuta. Ingen flankering, inget samarbete, ingen underhållning. Det spelar ingen roll att det är ryska soldater på ett cowboy-disko; komik i all ära, men jag är ute efter något som är roligt att spela, inte bara lyssna på. Det har ingen betydelse att jag skjuter med en vatten-SMG, striderna är fortfarande tråkiga, och det betyder allt för spelet består av strider.

Det finns en idé här om en parodi som går förlorad när spelet är så insnöat i alla de klyschor det så desperat försöker driva med. Det blir inte bättre av att det har självdistans, även om det gör det lite lättare att spela. All den energi som las på att försöka få till bisarra karaktärer och one-liners, all den tid som las på att försöka göra den första riktiga parodin på spelmediet är inte värda något när spelmomenten är fullständigt värdelösa. Det är inte den Titta vi flyger som jag önskar att det vore, även om jag är evigt tacksam för försöket.