Det är svårt att inte imponeras av hur mycket innehåll Rockstar Leeds tryckt in på den lilla DS-kassetten. GTA till DS kommer med Liberty City nästintill intakt (Alderney saknas), sköna radiokanaler och en Rockstar-typiskt överdriven handling som är lika delar finlir som ren och skär excess. Efter ett filmiskt och välproducerat intro kastas jag rätt in i smeten i rollen som gangstersonen Huang Lee. Lee är tillbaka i Liberty City för att överlämna ett familjerelaterat svärd till sin farbror, men saker och ting går givetvis inte som planerat och innan han vet ordet av befinner han sig under havsytan i en sjunkande bil.

Redan här blir det tydligt att Chinatown Wars är ett DS-spel – det första jag gör i spelet är att använda styluspennan för att knacka sönder bilrutorna och ta mig ur den sjunkande begravningskistan. Vad som sedan följer är en klassisk historia som kretsar kring den lille mannens kamp mot etablissemanget – nu med droger som tongivande ingrediens.

Handla knark i din DS

Wait, what... droger, sa du? Ja, för första gången introduceras knarkhandel i ett GTA-spel. Ett kontroversiellt inslag man tidigare inte velat ta i med tång introduceras nu med full kraft, och visar sig bli en av de bästa nyheterna i GTA på åratal. Lee kan nämligen när som helst pausa huvudhandlingen och glida runt bland stans droghandlare och köpa och sälja narkotika. Droghandlandet är en välkommen sidoaktivitet som man med enkla matematikkunskaper och gammalt hederligt tålamod kan tjäna sig en rejäl hacka på.

Att spelet är till DS innebär både positiva och negativa grejer. Till de roligare hör GPS:en som ockuperar den nedre, tryckkänsliga skärmen. Via Lees GPS spanar man enkelt av kartan medan man kör, drar upp färdrutter till uppdrag och droghandlare och sparar platser som favoriter. Stan är visserligen inte våldsamt stor och man lär sig den med tiden, men det är ändå en helt förträfflig funktion som är perfekt anpassad till formatet. Även kontrollen är anpassad med pekskärm i åtanke, och du kommer själv få bevisa fingerfärdigheten för att tjuvkoppla bilar i form av ett minispel som kan bli sjukt stressande när du samtidigt har en smärre armé arga poliser springandes efter dig.

Gör sig bättre i stort format

Bytet till det mindre formatet är som sagt inte enbart av godo. Den mer cineastiska upplevelsen tar givetvis blytungt med stryk på två bärbara småskärmar. Och kameran känns ibland lika nerdekad som vissa av spelets karaktärer. Ibland kan jag ha lite svårt att se vad som egentligen försiggår på skärmen, då höga byggnader eller liknande störigt nog kan vara ivägen. Även uppdragen blir lätt monotona och känns emellanåt som rena transportsträckor av typen ”åk från punkt a till punkt b, döda person c, återvänd till punkt a, skölj och återupprepa”. Detta spelsätt är dock något jag vet att många absolut inte har något emot, och störde du dig inte på detta i tidigare GTA-spel är det sannolikt inget som stör denna gång heller. Personligen känner jag dock att jag behöver mer än några flashigt serietecknade rutor som motivation för ännu ett likartat uppdrag...

GTA: Chinatown Wars har mycket som talar för det. Den stora, öppna sandlådevärlden med alla dess hemligheter och unika platser är något som aldrig tidigare setts på en Nintendo DS. Likaså musiken, grafiken och nyheterna: allt skvallrar om att detta varit en storproduktion där absolut ingenting fick sparas in på för att det ”bara” är ett DS-spel. Samtidigt innebär formatbytet ett tekniskt nedbyte som är omöjligt att kompensera för, till en serie som gjort sig känd för att utnyttja det allra senaste de stationära konsolerna har att erbjuda.

Samtidigt som Chinatown Wars är en perfekt retro-nostalgisk återskapning av de första GTA-spelen, inbakat i modern teknik och nya idéer, visar det också prov på de brister originalspelen hade och som gjorde att vi en gång lämnade dem bakom oss.