Wheelman ger ett riktigt coolt första intryck. Det är snabbt, det är fartfyllt och redan under spelets första uppdrag är du med om en dramatisk åktur som tar dig igenom Barcelonas trånga och polistäta gränder. Den avslutas med ett vansinneshopp genom ett kontor vars enorma panoramafönster splittras i tusentals bitar. Just ja, herr Diesel kan hoppa mellan bilar i 150 kilometer i timmen också, om inte det andra vore nog.

Jag är Vin Diesel, inte Milo Burik

Spelets huvudperson heter Milo Burik. Men i verkligheten heter huvudpersonen givetvis Vin Diesel. Det är tydligt att den menlösa handlingen endast är en ursäkt för att placera dig i coola positioner och att göra snygga actionstunts. Och det är ju inget fel i det. Wheelman är proppfullt med snygga, actionfilmsinspirerade scener där man rammar exploderande bilar och gör bredsladdar. Det är ett spel som i sina bästa stunder skulle göra självaste James Bond avundsjuk.

Problemet är att det gör samma sak hela tiden. Efter den sjuttioelfte motståndaren vars bil du tryckt in i en betongvägg och lämnat bakom dig i ett moln av aska och brinnande vrakdelar, har det positiva förstaintrycket falnat och ersatts med apati. Det är då, efter den första halvtimmen, som bristerna börjar ge sig tillkänna.

Goda inspirationskällor, ändå ointressant

Jag har aldrig varit i Barcelona, men jag har svårt att tro att den spanska miljonstaden är såpass livlös som den porträtteras här. Knappt en människa på trottoarerna – och inte verkar de äga några bilar heller. Inte ens när det går fort är grafiken speciellt imponerande... Och bromsar du för en kort sekund upp så förskräcks du av hustexturer anno 1990-tal.

De partier då uppdragen tvingar ut dig till fots är direkt undermåliga och tillhör spelets svagaste delar. Att Diesel inte heller kan köra över eller på annat sätt skada vanliga fotgängare är säkert moraliskt försvarbart, men ur en rent spelmässig synvinkel ett riktigt bottennapp, då man inte har samma möjlighet att bara glida runt och hitta på jäkelskap som i den uppenbara förebilden GTA. Wheelman försöker vara Burnouts bilkörning kryddat med GTA-seriens fria stadsupplägg, men slutresultatet blir sämre än samtliga förlagor.

Det blir för mycket yta utan substans. Med ett djupare spelupplägg där man inte hinner se allt under 15 minuter och en mer levande, interaktiv stad hade det här kunnat bli riktigt bra. Titelns action-sekvenser är trots allt riktigt coola och med ett par rejäla finslipningar skulle säkert en eventuell uppföljare råda bot på de flesta av problemen. För som det är nu är Wheelman bara godkänt, och det knappt.