Bionic Commando

Över huvudtaget så är Bionic Commando väldigt mycket Marvel. För trots att Meccano-soldaterna räddade världen från Imperiet är de inte längre önskvärda – persona non grata (nej, det är inte potatisgratäng på latin). Utstötta och jagade av sina forna kamrater startar några av dem en terroristorganisation BioReign som en reaktion på samhällets plötsliga avsky. Hat föder hat, som ni vet, och jag skymtar nästan Charles Xavier under den inledande filmsekvensen.

Konflikten trappas upp när staden Ascension City bombas till smulor och militären finner inget annat val än att plocka fram sin allra främsta soldat, trots att de har dömt honom till döden och han spenderat de sista fem åren bakom galler. Nathan Spencer blir inte speciellt glad över ta order från sina forna arbetsgivare slash bödlar men släng in en litet kärlekssidospår och motivationen är på topp. Vår hjälte får tillbaka sin mekaniska arm och sen är det bara att börja svinga. Fast vägen dit är faktiskt värd att beskriva, ett mer välregisserat intro var det länge sedan jag upplevde.

Tråååkigt!

Det perfekta introt

Du skjuts in stridszonen i en urholkad missil, utan din arm som färdas i en likadan raket ett par hundra meter bort. Därför spenderar du också de första minuterna utan din bästa vän (eller snarare lem) i en kontorsskrapa som känns väldigt trång och oinspirerande, rentav tråkig. Likadana våningar staplade på varandra och med bara lite traditionellt pangpang som avbräck. Men när jag hittar den andra kapseln och monterar på armen så förstår jag att Grin medvetet gjort de första minuterna trista. Kontrasten när jag kliver ut genom rakethålet i husväggen, tittar ner i avgrunden nedanför och sekunden senare svandyker ut, faller och voltar graciöst innan min mekaniska arm får tag i en reklamskylt och svingar mig framåt i hög fart får mig att flina bredare än Venom. Jag vill instinktivt bli tidernas bästa swinger för när du får flyt och momentum är frihetskänslan i Bionic Commando enorm.

Det tar dock ett par timmar innan du hånler mot soldaterna på marken som försöker pricka dig i luften. Att få in rätt timing på när du ska släppa för få bästa skjuts framåt, och inte bara rakt upp i luften som de första gångerna, är inte busenkelt och kräver lite nötande. Det dröjer också säkert en en tredjedel av spelet innan kan du utföra alla balla saker med armen, såsom att greppa tag i en motståndare, rycka upp honom i luften och använda honom som köttprojektil mot hans kamrater. Men det är värt det, du känner dig verkligen som en übersoldat. I många spel fuskas den känslan in genom att du har kraftigare vapen eller helt enkelt bara tål med stryk än fienderna. Här gör armen dig till en överman men du måste verkligen lära dig att hantera den och därför är belöningskänslan så mycket starkare. Vägen dit kan säkert upplevas som frustrerande för många och det var länge sedan jag dog så många gånger i ett spel.