Egentligen behöver du inte läsa den här recensionen. Allt du behöver göra är att ta en titt på de 48 låtarna längst ner i den här artikeln och ta fram en markeringspenna. Stryk under alla låtar (gärna på en utskrift, om du inte vill köpa en ny skärm) du verkligen vill misshandla pukorna eller yla till, räkna ihop resultatet. Ju fler understrykningar desto större är chansen att du kommer att gilla denna samlingsplatta. Men precis som originalkonceptet från musikbranschen så erbjuder det egentligen inget nytt för oss som redan har dragit igenom alla de tidigare spelen. Vilka låtar man gillar är ju dessutom väldigt subjektivt så att skapa ett perfekt nedkok av serien för alla olika smaklökar skulle vara svårt. Eller?
Vi känner igen båda den fula typen och upplägget
Varför inte släppa alla låtar från de tidigare spelen som lösa spår på respektive konsols nedladdningstjänst och låta oss komponera fritt? Kanske är de rädda för att folk bara skulle ta några få låtar, men sätt ett fast pris som motsvarar Greatest Hits och låta oss välja de 48 låtarna själva. När jag som konsument börjar se bättre lösningar på andras produkter blir jag störd och sen är det svårt att inte fortstätta att leta fel.
Bra är i alla fall att trenden med att alla låtar är upplåsta redan från början håller i sig, att begränsa ett spel som Guitar Hero där upplevelsen är vad spelaren gör den till är bara dåligt. Det är också kul att se det många har hävdat i många år - de första två spelen hade faktiskt högre svårighetsgrad. Eftersom majoriteten av låtarna är tagna därifrån bjuder Greatest Hits på bra fingerutmaning. Därför förtjänar det i alla fall en trea i betyg, trots att jag fortfarande inte tagit "Bark at the Moon" på expert.
