Sedan speltidernas begynnelse har vissa företag strävat efter att tjäna så mycket pengar som möjligt med minsta möjliga ansträngning. Detta har gjorts genom att ta stora varumärken och göra spel av dem, utan att kvalitetstänk får något större utrymme. På så vis mjölkar man så mycket pengar det bara går ur produkten. Harry Potter, mina vänner, är ett utmärkt bevis på varumärkesmisshandel.
I Harrys hatt finns ingen kanin
Men en hel drös med skräp
Det kan tyckas vara löjligt enkelt att förvalta ett varumärke som Harry Potter. Böckerna om J.K. Rowlings trollkarl har trollbundit (ordvits med stil!) såväl gamla som unga, och det med en relativt enkelt berättad historia om en pojke och hans livsöde som trollkarl. Detta är något som utvecklarna helt misslyckas med. För att överhuvudtaget få en uppfattning om vad den nya delen handlar om bör du ha läst boken eller åtminstone ha sett filmen, för spelet tar ingen hänsyn till dem som inte redan är rabiata Potter-fanatiker. Berättande är uruselt och framstressat.
Till största del förs historien fram genom ofantligt fula "ingame"-sekvenser med styltig dialog. Att Potter vid det här laget blivit en "ungvuxen" framgår överhuvudtaget inte på något annat plan mer än att han verkar ha en myntrulle i byxorna av väl tilltagna mått. Det kanske verkar som att spelet är helt värdelöst, och det är det också.
Men det finns små, små detaljer som för en sekund lyckas lyfta spelet (om än marginellt) från den hundskit man verkar ramlat i. Jag talar om minispelen som är inbakade i den annars så trista trollkarlsskolan. Ett av dessa är trollbrygdsspelet, där du med ledning av instruktioner på skärmen ska blanda en smakrik och korrekt dryck. Det görs genom att lyfta flaskor med wiimoten och sedan blanda, skaka och med precision måtta i rätt mängd ingredienser i en kittel. Duellerandet är ett annat småmysigt minispel. Du ställs mot en annan trollkarl och med hjälp av trollstavar och besvärjelser ska ni få ner motståndaren. De här minispelen är egentligen det enda som är roligt.
Att styra Potter
Som en bestraffning
Förutom den taskigt berättade storyn berikas spelet med grafik som verkar vara hämtad från Nintendo 64-eran. Texturerna är så lågupplösta att man knappast funnit det acceptabelt ens i ett spel från den tiden. Att styra Potter är inte heller någon fröjd. Han känns som en dragster på hal is, de oprecisa kontrollerna gör att man ständigt mosar lille Harrys ansikte i slottets väggar och vrår. Men det finns en höjdpunkt - musiken. Vi ska kanske inte hylla utvecklarna alltför mycket för det relativt pompösa soundtracket eftersom det är taget från filmen, men man att man lyckats förvalta musiken är ett plus i kanten.
Summering
Fem dagar i helvetet
Efter att ha spelat Harry Potter och halvblodsprinsen i två timmar letar jag fram fodralet som redaktören skickat till mig. Jodå, det står faktiskt "Harry Potter" på omslaget, inte "Harry Pooper" (vilket inte hade varit förvånande). EA lyckas på alla plan bevisa för oss att film är film och så bör förbli.
Att det fortfarande görs sådan här digital smörja är egentligen inte det som är mest skrämmande, utan att det förmodligen kommer sälja bättre än vad många fempoängare gör. Och allt på grund av ett starkt varumärke och skickliga marknadsförare.
