Apokalypsen brer ut sina svarta vingar över mänskligheten. En utbrott av smittan som förvandlar hederligt folk till rabiata bestar har fått världen på fall och i södra USA skjuter, spränger och slaktar sig fyra osmittade igenom vansinnet. Deras liv hänger på det senaste skottet, de är ständigt blott en miss från att slitas till blodiga slamsor.

När Valve något överraskande tillkännagav att Left 4 Dead 2 skulle släppas i november höjdes genast kritiska röster om mjölkning och splittrade spelargrupper. Varför inte expandera originalet istället för att dela communityn med två titlar? Hur svaret än lyder står det klart att tvåan är bra nog att motivera sin existens fullt ut.

Blodbadsberättelser

Left 4 Dead-spelen handlar om att upp till fyra spelare samarbetar mot våg efter våg av anfallande infekterade. De är inte actionhjältar, snarare vanligt folk som den extraordinära situationen tvingar till desperata åtgärder. Överlevnadsinstinkt draget till sin spets, om man så vill.

Tvåans kampanjläge utspelas i fem miljöer med en handfull banor vardera. Sympatiskt nog omges det av en berättelse som förklarar vad de fyra gör på den inledande hotellbanan, vilken bakgrund de har och vad militären egentligen pysslar med efter den sista, hyperintensiva slakten på en bro i ett hårt härjat New Orleans.

Som om ett par tusen bindgalningar per bana inte vore nog ställs ni emellanåt inför så kallade superinfekterade, ett antal specialsjuklingar med mutationer som gör dem extremt farliga. Den lättstötta häxan hänger kvar, fast denna gång kan flera stycken dyka upp på ungefär samma ställe. Annars väntar tre nya specialvarianter: chargerns jättearm dunkar dig frenetiskt mot marken, spittern loskar frätande gift i stora pölar och jockeyn klänger sig fast på ryggen och tvingar iväg dig mot det största hotet i närheten. Just jockeyn bäddar för högeffektiva attacker om ditt lag spelar som infekterade: styr överlevare mot någon annan specialattack för att dubbla effekten. Sammansvetsade lag kan ställa till rejäl oreda, och som infekterad är det närmast ett krav för att få de hälsomässigt klena karaktärerna att överleva längre än några sekunder.

Specialpatienterna kan köras i spellägena versus (upp till fyra infekterade ställer till bekymmer för överlevarna) och det nya scavenge, där fyra överlevare hämtar bränsle som tankas i en kraftstation, allt medan vanliga infekterade och fyra människostyrda superinfekterade anfaller. Utöver dessa spellägen finns kampanjen och survival (stationär bana. Förbered er genom att placera ut bensindunkar och gastuber, starta anfallet med ett radioanrop och överlev så länge som möjligt).

Tycker man att dessa spellägen är för enkla väljer man det avsevärt hårigare realism. Guiderna, lysande markeringar kring pickups, har slopats, headshots rekommenderas eftersom kroppsskott biter sämre, döda återföds inte förrän vid banans slut (eller med defibrillator), med mera. Realism skruvar upp samarbetskraven ytterligare - ni måste kommunicera för att hitta nya vapen, ammunition och andra nödvändigheter.

• 1
• 2
• Nästa sida »