Som recensent är det största tjänstefel man kan begå att döma ut sitt testobjekt på förhand. Men rustad med ytterst knapp förhandsinformation (buggigt, kass optimering och tyskt) så var väl inte mina förhoppningar de högsta när jag startade Divinity II. Första timmen i Rivellons magiska värld uppfyller också varenda en av mina farhågor och ger ett katastrofalt första intryck. I inledningen hamnar jag i en ytterst traditionell fantasyvärld där jag förväntas genomgå en särskild rit för att förtjäna min titel som drakdräpare.
En kringstapplande hjälte ute på äventyr!
Det första som slår mig är hur skrattretande animationerna för min nykläckta hjälte är - figuren bokstavligen leviterar korta stunder över marken vid tvära svängar. Grafiken känns taskigt optimerad då precis allt inger en känsla av allmän tafflighet: kringvandrande bybor rör sig med ryckiga animationer och vad som borde vara ett mäktigt, brusande vattenfall liksom "hackar" fram det rinnande vattnet. Som om inte detta vore nog heter spelkaraktärerna saker som Hans och Gerald... Nog är det tyskt alltid. Helvetet hinner frysa till is innan det släpps ett vettigt tyskt rollspel, muttrar jag för mig själv medan jag råkar ut för en av de ökända, spelförstörande buggarna (evig laddningsskärm) som tvingar mig att börja om helt från början.
Ett rollspel som växer med tiden
Men tro't eller ej, Divinity II växer med tiden! Ju fler timmar man investerar i Rivellon, desto större blir lusten att fortsätta. Alla tekniska och spelmässiga skavanker till trots märker jag med tiden att stridssystemet är riktigt kul, och känslan av utforskande och karaktärsförbättrande sitter helt rätt i ett spel som annars gör så mycket fel. Att jaga värdefulla erfarenhetspoäng för att låsa upp nya förmågor och attacker är en morot så god som någon, och tack vare massor av riktigt givande sidouppdrag finns det alltid något att göra.
Du har alltid full kontroll över karaktärsutvecklingen och oavsett om du vill hoppa lite som du vill mellan klasserna eller specialisera dig (som krigare, ranger eller magiker) går alla alternativ lika bra. Spelet är ganska svårt, man blir snabbt och brutalt slaktad om man vandrar in i "fel" område för tidigt, vilket är uppfriskande då rollspel annars tenderar att bli enklare och enklare. Och ungefär halvvägs in i spelet, när jag äntligen fått mitt eget högkvarter och kan förvandla mig till drake, sitter jag alldeles uppslukad. Det är märkligt hur vissa spel kan få en att bortse från riktiga dundertabbar och ändå få en att spela vidare bara för det lyckats riktigt väl på ett visst område.
Striderna är helt klart spelets höjdpunkt.
Om du kan svälja spelets tekniska efterblivenhet, buggarna, laddningsskärmarna (HD-installation rekommenderas om du kör Xbox 360-versionen!), obefintliga fysik, lövtunna karaktärsutveckling (story-mässigt sett) och att de klassiska fantasy-klyschorna staplas på hög döljer sig en ganska rik och angenäm rollspelsupplevelse därunder. Om man tar det för vad det är - ett lite B-betonat actionrollspel med ett par fräscha idéer (läs folks tankar för att få reda på hemligheter!) - finns ingen risk att bli besviken. Utvecklarna Larian Studios är knappast de mest namnkunniga eller branschens bästa, men liksom tysk fulöl har sin plats fyller också Divinity II sin funktion i världen. Ibland fryser verkligen helvetet till is, och jag har hört att belgare lätt misstas för tyskar.
