Dark Void

Du spelar Will, en pilot under slutet av 1930-talet som av ren slump ska ge sin gamla flickvän skjuts när de försvinner in i Bermueda-triangeln. Ganska snart får du ett jetpack av Nikolai Tesla, häftigt nog, och snart smular du elaka robotar och ufon som om det var det glada femtiotalet.

Tre-oenighet

Dark Void bygger på tre element: markstrider, jetpacksflygande och plattformshoppande. Striderna på fast mark går till som vi är vana vid efter #Gears of War - med skydd, blindskjutande och närstridsattacker. Flygandet varierar striderna, och hoppandet innefattar att utforska miljön och jaga gömda föremål.

Själva idén bakom skjut-och-ta-skydd-grejen bygger på att fienden ska flankera dig eller kasta granater för att få dig att byta skydd, detta för att det hela inte ska förvandlas till en primitiv tittut-lek. I Dark Void har fienden inga granater, och de ör övertygade om att om de bara låter dig vara bakom stenmuren så kommer du nog dö av ensamhet förr eller senare. De lämnar dig ifred, och vips, all intensitet är borta. Att det sedan bara finns fem typer av robotar som skjuter på dig gör att markstriderna snabbt blir enformiga.

Att springa runt på jorden och skjuta är bara halva paketet, du spenderar nästan lika mycket tid uppe i luften. Kontrollen är oexakt, men det vägs upp av det högre tempot, där du till och med kan kapa fiendens farkoster. Spelets tredje moment är plattformshoppande med ditt jetpack, som påminner om klättrandet i Uncharted, med skillnaden att hoppen är mycket längre tack vare flygandet. Överlag påminner spelet ganska mycket om just Uncharted: kombinationen skjutande bakom skydd, utforskade av djungler och ruiner samt plattformselement. Likheterna minskar inte direkt av att de båda spelen dessutom har samma röstskådespelare för sina huvudroller.

Upp, iväg och åk hem

Spelet innehåller några originella element i sitt sätt att hantera vertikala strider, detta genom att hantera det som om du vore kvar på marken. Kameran vrider sig 90 grader och får på det sättet bergväggen att kännas som golv, medan klippavsatser agerar skydd och fienden hoppar fram och tillbaka, upp och ner. Tyvärr faller spänningen på att det hela upprepas på tok för ofta, och när du upptäcker att närstridsknappen betyder one-hit-kill om du bara kommer tillräckligt nära faller det lilla återstående intresset till marken.

Under huven sitter Unreal Engine 3. Miljöer och texturer ser bra ut, men karaktärerna är platta och hela spelet färglöst. En liten detalj kan man hävda, men när det hela ska handla om äventyr på mystiska platser hade det hjälpt om det hade funnits en känsla av fascination för miljön. Att sen hela designen av jetpacket, hjälmen och tidsepoken är snodd rakt av från superhjälten Rocketeer från 80-talet gör att känslan av originallitet får sig ordentlig törn. Musiken ska dock berömmas, Bear McCreary gör tv-spelsdebut och han blandar klassisk pampig orkester med elgitarrer och bongotrummor.

Det gör inte ont att spela Dark Void, så dåligt är det inte. Det tillhör inte skaran så dålig att varje molekyl vrålar av smärta när du spelar, men det är inte heller särskilt intressant eller underhållande. Markstriderna är enformiga. De vertikala striderna långtråkiga. Flygandet lite bättre, men med sämre kontroll. Det är medel, med några bra idéer men med fler dåliga.

Trots allt har det sina stunder av småmysighet i all sin enkla, okomplicerade prakt. Inga större överraskningar, ingenting du kommer att skriva långa brev hem om. Det kommer med största sannolikhet hamna i reabackarna om bara några månader. Det gör sitt jobb, att vara betydelselös men inte värdelös.

[video=4269]