I del två får du ännu en gång snöra på dig den stentuffe Commander Shepards rymdboots. Men vem Shepard är beror på dig och huruvida du har spelat det första #Mass Effect. Om du vill kan du nämligen välja att importera dina sparfiler från originalet så att du helt enkelt fortsätter där du slutade. Då är det inte bara kön och utseende på Shepard som avgörs, utan även din bakgrundshistoria och vilka val du faktiskt gjorde i det första spelet. Har du inte tillgång till sparfiler från ettan kan du istället välja att starta tvåan enligt rådande kanon, i vilken Shepard är en kvinna. Vilka val som gjordes i originalet är i så fall också förbestämda, men du får justera utseende, klass och Shepards bakgrund själv.
Nya tider
Det hela börjar dramatiskt. Normandy blir attackerat av en okänd fiende under ett rutinuppdrag och innan du vet ordet av är skeppet förvandlat till en schweizerost med besättningen rusandes mot nödkapslarna. Utom du själv förstås, som stannar för att hjälpa alla eftersläntrare. Inledningen är extremt adrenalinpumpande och känsloframkallande och den sätter omedelbart stämningen för resten av spelet. Det visar sig också ha en lite mörkare stämning gentemot originalet, som brukligt är när det handlar om mittendelen i en trilogi.
Med en enkel tangenttryckning får du upp gränssnittet för att dirigera din trupp.
Redan från början infinner sig en stark känsla av misstro mot alla runtomkring dig. Till dessa hör din nya uppdragsgivare: Cerberus. En skrupelfri organisation som låter ändamålen helga medlen i sin strävan efter att förbättra människorasens position i den galaktiska maktkampen. Med Cerberus finansiella backning, ett nybyggt Normandy och ett nytt team beger du dig ut för att ta reda på orsakerna bakom ett antal attacker på mänskliga kolonier och huruvida huvudfienden Reapers ligger bakom.
Under resans gång kommer du att stöta ihop med ett gäng gamla bekanta ansikten, men även en hel del nya. Vid det här laget har vi lärt oss att #Bioware kan det här med att skapa intressanta karaktärer och Mass Effect 2 är inget undantag. Ensemblen är minst lika bra som tidigare och vissa av de nytillkomna personligheterna är extra intressanta, såsom den salariska forskaren Mordin Solus. Hans snabba och logiska rabblande framkallar spontana skratt både en och två gånger. Men även i en till synes komiskt inriktad karaktär som Solus finns det ett stort känslomässigt djup som framträder mer ju längre du spelar. Samma djup återfinns i nästan samtliga personer du stöter på och är en av spelets stora styrkor.
