Nåväl, White Knight Chronicles ska väl få sin egen dom också. Det är ju inte första gången någon kopierar en eller flera föregångare nästan rakt av (kolla bara på alla actionspel som släpptes 2009) och det är ju ingen dum idé att sno ett koncept som visat sig fungera. Om det nu är en genomtänkt kopia eller bara ren slump i utvecklingsteamens liknande idéer vet jag inte, men det är svårt att blunda för all similaritet. Dock är det ju en helt annan historia som utspelar sig i denna Ivalice-liknande värld.

Storyn är en gammal klassisk (eller en ren klyscha, om man så vill): rädda prinsessan. Cisna, som hon heter, har inte haft en lätt uppväxt i det fredliga kungadömet Balandor. Efter mordet på hennes mor drottningen, tappar hon lusten att prata. Och så när hon på en bal för att fira sitt vuxenskap och bestämmer sig för att prata igen, mördas hennes far kungen och hon blir samtidigt kidnappad av ett gäng krigsälskande rebeller; Magi och deras mystiske ledare Dregias. Det är upp till dig och dina vänner Leonard (den djupsinnade spjuvern), Yulie (hans kvicktänkta barndomsvän) och Eldore (en mörk och mystisk krigare) att hitta och rädda prinsessan. Detta blir lättare då Leonard lyckas få tillgång till en gammal mystisk kraft som kan transformera honom till en jättelik vit riddare (därav spelets namn).

Avataren får inte vara med och leka

Just ja, jag höll på att glömma. Och det är lätt att göra. Du är med också. I början av spelet får du skapa din egen avatar, och det är en rätt avancerad editor. Du väljer kön, frisyr, hudfärg, attribut och till och med en passande röst. Sen får du vara delaktig i äventyret tillsammans med de andra hjältarna. Men det skumma med detta upplägg är att du inte är i närheten av att vara en huvudperson. Du har ingen personlighet, inga repliker och ingen egentlig del av historian. Du känns helt meningslös för offlinespelet – det hade varit bra mycket bättre om man bara fått styra originalkaraktärerna. Även om de inte heller är särskilt intressanta, man känner ingenting för dem alls egentligen. Och det är spelets största minus.

Att storyn är tunn och opersonlig räddas lite av en för RPG-spel viktig del: fajtingen. Djur och monster är fantasifulla och snyggt gjorda, och striderna roliga i och med krigssystemet. Det är lite underligt, visserligen. Det är delvis turordningsbaserat, men du kan helt plötsligt fly från en fajt för att sedan komma tillbaka igen i ett bättre läge efter lite löpning (vilket bara är nyttigt om du möter större fiender och vill välja var på kroppen du ska lägga in din stöt). Men det är enkelt att slåss, ibland för enkelt, fast det är åtminstone underhållande. Extra skoj är det att du kan göra egna kombinationer mellan massvis med olika attacker och magi, som kostar actionpoäng. Och att du med nog actionpoäng sparade kan förvandla Leonard till sin vita riddare, som är ruskigt användbar i möten med större fiender. Det mest irriterande med fajtingen är just att fienderna är extremt enkla att besegra. Du behöver anstränga dig för att dö, i stort sett. Och då vissa monsters enda styrka är deras enormt stora energimätare, kan du behöva hålla på störigt lång tid att besegra dem.

Bygg din stad, helt i onödan

Om du undrar över livslängden på White Knight Chronicles kommer du varken bli imponerad eller besviken. Mycket av spelet består av att springa omkring i mörka labyrinter eller att helt enkelt bara stå och vänta på att vinden ska vända (!). Men samtidigt finns det mängder med extramaterial som hjälper till att göra spelet både omväxlande och kvantitativt. Du kan dessutom spela sidouppdrag tillsammans med upp till tre vänner online. Ett nytt och skojigt grepp på ett linjärt RPG, även om det inte tillför spelet särskilt mycket. Det är ofta höga krav för att delta i dessa, så du måste jobba dig igenom många timmars levling innan du kan uppleva kompisfajtingen. Och du tappar dessutom mycket av spelets dynamik då du måste spela med din avatar – som inte har den underhållande vita riddaren att använda sig av utan måste köra med standardattacker, och de kommer du redan vara ganska trött på.

Om du är en fan av just tidigare nämnda levling är det dock bara att springa omkring ute i det vackra landskapet och slakta smådjur och enstaka troll. Och så finns det givetvis massvis med vapen, rustningar, sköldar och moderiktiga kläder att inhandla på diverse butiker. Vill du ha de mest avancerade vapnen behöver du det bästa materialet att skapa dem med. Dessa kan du endast få via online-läget samt det tröttsamma bygg-din-egen-stad-läget. Det är enormt tidsödande och kräver bra mycket mer speltid än det tar att klara spelet på för att få till en någotsånär vettig by med kraft att skapa fina vapen åt dig. Det krävs väldigt mycket fritid för att uppskatta en sådan twist på ett RPG.

Så - det är inte Final Fantasy XII-nivå på vare sig kvalitet eller kvantitet (ja, jag vet att det finns olika åsikter om FFXII, särskilt om du blev kär i FFX, men jag vidhåller att det var fantastiskt), men White Knight Chronicles är oftast roligt i alla fall. Ibland på restauranger får man ju nöja sig med Pepsi när det inte finns Coca Cola. Ungefär så. Är du som jag och gillade FFXII och bara sitter och rullar tummarna och väntar på nummer tretton i den fantastiska serien, är White Knight Chronicles inte ett bra substitut, utan snarare något för att hålla dig sysselsatt i din väntan.