För inte så länge sedan köpte jag den uppfräschade originalutgåvan av #Prince of Persia till min Xbox 360. Nu när jag spelar den senaste delen märker jag att trots all utveckling har den persiske prinsen fortfarande sin själ kvar.
#Forgotten Sands utspelas mellan händelserna i The Sands of Time och The Warrior Within. Prinsen är på besök hos sin bror men olyckligtvis blir det ingen vanlig, trevlig familjemiddag. En armé har belägrat palatset och det bråkas överallt. I ett desperat försök att hejda angriparna släpper prinsens bror loss kung Salomos urgamla armé, vilket visar sig vara en rejäl samling skelett som redan från start vänder sig mot allt och alla.
Infriade förväntningar
När spelet väl är installerat infrias förväntningarna – åtminstone till en början. Forgotten Sands andas hederlig Prince of Persia-stämning, det ligger ett dis över alla utomhusmiljöer som för tankarna till klassiska ökenfilmer. Snart studsar jag fram över väggar och platåer och glömmer att det var ett tag sedan jag faktiskt spelade Prince of Persia. Jag är snart försjunken i prinsens värld och det är utan tvekan en lika trevlig upplevelse som alltid. Men... just där finns ett av spelets problem, vilket jag strax ska återkomma till.
Vad Börje plötsligt hittade på marken var det ingen som fick reda på.
Inre röster borde vara tysta
Under spelets gång får vi dras med den käre prinsens inre monolog, vilket förstås är till för att hjälpa spelaren och för att driva handlingen vidare. Det är på sätt och vis bra, men tyvärr är den här inre rösten lite löjlig ibland. Kommentarer som ”jösses, här blev det hett om öronen” och liknande känns som om de hör hemma i en agentfilm från femtiotalet. Spelet hade helt klart tjänat på att vara lite hårdare i både monologer och dialoger. Det går inte riktigt ihop att man hoppar runt med en kroksabel och hugger ihjäl folk när man pratar som om man hellre hade tagit på sig en yllekofta för att sitta i chesterfieldfåtöljen och prata politik.
En riktigt bra sak är att det för det mesta är förhållandevis långt mellan striderna. Det handlar mer om skönt plattformsspelande än en massa strider. Den som vill slåss får sin beskärda del, det behöver man inte oroa sig för. Du kan stöta på upp till femtio fiender samtidigt, vilket blir riktigt bra strider. Fullständigt kaos är det minsta man kan säga.
Mellan striderna får man sedan öva på att hoppa runt, springa på väggar, snurra runt vertikala strippstänger och försöka se manlig ut på samma gång. Det är ett pussel att hitta rätt väg och man måste verkligen tänka tredimensionellt. Och akrobatiken fungerar lika bra som någonsin. Jag böjer mig fram och tillbaka i soffan i ren och skär inlevelse samtidigt som jag försöker få vår käre hjälte att slå knut på sig själv. Det är tur att båda händerna behövs för att hålla kontrollen, annars hade jag antagligen bitit ner naglarna till knogarna.
Frustrerande att vara prins
Desto mer frustrerande, även om det inte är särskilt överraskande i den här spelserien, är att vissa moment måste spelas om och om igen. Ibland är det löjligt komplicerat att springa längs en vägg för att snabbt hoppa till en annan och studsa vidare mellan olika punkter. Då är det tur att man efter ett litet tag får möjlighet att spola tillbaka tiden med hjälp av en specialförmåga. Men om man dör på fel ställe tvingas man se samma filmsnutt vid varje nytt försök att passera - irriterande, spelet borde förstå att det här har man redan sett.
Ja, det finns bossar, och av någon anledning är de riktigt sura allihop. Varför kan de inte bara vara vänner?
Men det där kan man leva med och acceptera. Vad man kan - och ska - kritisera är istället hur serien utvecklas. När ska prinsen bli kung, och hur länge kan #Ubisoft hålla på och pumpa igenom samma upplägg gång på gång? Jag gillar enkelheten i plattformsspelandet, och att hitta rätt väg genom Forgotten Sands blir allt svårare ju längre man kommer. Motståndet ökar, prinsen blir skickligare och alltihop är rätt trevligt. Men när det handlar om en spelserie som den här skulle jag vilja ha lite mer utveckling.
Visserligen ger Forgotten Sands några nya krafte, som erfarenhetspoäng som kan bytas in mot mer hälsa, stenskydd och lite annat kul. Men i slutändan, har det hänt någonting revolutionerande nytt? Inte direkt. Det är väldigt positivt att spelet är tillbaka till originalkänslan, där har Ubisoft lyckats. Men för den som spelat alla seriens delar är det lite för få nyheter och prinsen har inte utvecklats mer än sanden han springer omkring i. Trots det, eller kanske just på grund av att det här är ett stabilt koncept, är det plattformsspelande när det är som bäst. Om det är allt man vill ha... tja, då finns det många sämre spel, men inte särskilt många som är bättre.
