#Dice och #Infinity Ward, eller kanske snarare Electronic Arts och Activision, har haft en verbal fejd det senaste året. När #Modern Warfare 2 inte skulle få några dedikerade servrar var Battlefield-skaparna snabba att säga att det skulle minsann deras #spel få. Medan Activision-soldater har fått betala för nya slagfält har Electronic Arts bjudit på sina, vilket de såklart skrutit med. Så länge du är första köparen förstås, då koden som ger dig tillgång till dem bara kan användas en gång, men det är en annan historia. Och hur nya är egentligen kartorna?
Moderna tiders Wilhelm Tell skjuter ketchup-flaskor istället för äpplen. Eller?
När Onslaught släpps, det första DLC:et till Bad Company 2 att kosta pengar, rör det sig nämligen inte om några nya miljöer utan ett nytt spelläge på fyra gamla bekanta kartor. Du och upp till tre kamrater (eller totala främlingar) ska försöka ta över en handfull flaggor på kortast möjligast tid. Motståndet står den artificiella intelligensen för. Eller inte. Trots att antalet Mensa-medlemmar traditionellt sett är lågt i stridande förband skulle jag i alla fall vilja se fiender som inte står mitt på öppen gata, även på den hårdaste svårighetsgraden. Att att hoppa från skydd till skydd är ju så populärt nuförtiden - varför inte anamma det greppet, Dice?
AI - Artificiell Idioti
Och ärligt talat, under den första halvtimmen på Isla Inocentes har jag inte speciellt roligt. Med en väl befäst fiende på den första ön är den kartan sällan särskilt rolig och här svärmar det med Fi (dock ej partiet, det vore kanske inte så politiskt korrekt) och nya trupper anländer i en strid ström. Och på tal om (o)intelligensen, måste de ta samma stigar varje gång? Släng in en helikopterattack som sätts igång varje gång du landar på den lilla stranden och det första intrycket är ganska förstört.
Huka, stå och springa - allt en soldat behöver kunna?
Det blir lite bättre. Den tidigare solstänkta djungelsafarin Valpariasio är här försänkt i mörker och en skriptad sekvensen lyckas faktiskt höja stämningen rejält. På väg ner mot den tredje flaggan, inbäddad i samlingen med skjul, får en patrullbåt syn på ditt sällskap och börjar bombardera sluttningen vilket såklart skapar lagom mycket stress.
Gryningsstriderna vid den torrlagda sjöbottnen vid Atacoma är också minnesvärda men efter några timmar börjar även den bli en smula repetitiv, precis som de andra. Att jaga toppen på highscore-tavlan för snabbast genomförande kan säkert sporra en viss sorts spelare men jag söker mig hellre online för riktigt motstånd, trots att även de striderna utkämpas på välbekant mark är de sällan sig lika. Så Dice, jag betalar hellre för helt nya banor (nya på riktigt!) än samma gamla upptrampade slagfält.
