#Kane & Lynch 2: Dog Days närmar sig sitt slut. Sista banan har just inletts och jag inser att jag älskar Kane och Lynch för vad de är: två sociopatiska fuck ups som trots att oddsen är emot dem aldrig ger upp. Som upprepade gånger gjort fel val i livet, som förvisso känner ånger över alla snedsteg men som allt mer degraderats till sina överlevnadsinstinkter. De är något så ovanligt som trovärdiga tv-spelskaraktärer. Och notera att jag säger detta om två notoriska seriemördare som vi egentligen inte vet så mycket om.
Det här är en helt ny känsla. Något som tagit ett helt spel att förmedla. Inte två stycken, mind you, det första spelet kan vi lika gärna glömma. Men det andra är något annat. Något säreget. Något äkta.
Smart satsning
Det är svårt att berätta om känslor på ett trovärdigt sätt. Antagligen lärde sig #IO Interactive det från det första #Kane & Lynch som föll till föga i de lite mer delikata scenerna. Därför har de gjort saker och ting lite lättare för sig nu och satsat på ett annat sorts berättartekniskt grepp. De har gått i Blair Witch Projects och Cloverfields fotspår och satsat på en upplevelse som helt och fullt följs via en enda skakig handkamera.
Två plufsiga medelålders skurkar är moraliska hjältar för en dag.
Fördelarna är många. Man ”behöver” inte förklara en massa saker, bara visa vad som händer i nuet. Vissa partier kan vara bortklippta eftersom kameran inte var på just då, vilket möjliggör ett enklare berättande då man bara kan visa brottsstycken av det som händer huvudpersonerna. En sådan här åtgärd kan lätt kännas som ett billigt trick men Io visar att de behärskar den här tekniken till fullo.
Smågangsters på väg upp
När Kane möter Lynch igen har det gått ett bra tag sen de sist sågs. Lynch arbetar numera för en mindre gangsterboss i Shanghai och har kallat in Kane för att assistera i en riktigt tung affär som kommer göra båda ekonomiskt oberoende för all framtid. Den tidigare så psykotiske Lynch har lugnat ner sig betydligt och till och med skaffat en tjej – som han dessutom bryr sig om. Kane plågas av att hans dotter inte vill veta av honom – på grund av det som hände dem i det första spelet – och han är i Shanghai för att säkra hennes framtid.
En vanlig syn: panik blandat med snubblande och skjutande.
Spelet inleds helt plötsligt. Pang bom så står de där på en myllrande gata i slummen. Kane har just stigit ut ur en taxibil medan Lynch ser ganska obekväm ut åt hela situationen. De båda mumlar några ganska avslöjande hälsningsfraser och sedan försvinner vi in i storstadsdjungeln med dem.
Skit på skit är i sanning underbart
DV-kameran gungar lite lätt fram och tillbaka i takt med den fiktive kameramannens steg. Det är långt ifrån världens bästa kvalité på bilden, snarare något som plockats upp ur en begagnadlåda på någon sunkig marknad i närheten. Så fort vi rör oss in i lite skummare belysning påverkar det skärpan direkt och grynigheten framträder allt mer. Ljuskällor förvrids och förvandlas till suddiga, bleka vita utposter i den murriga öken Kane och Lynch uppenbarligen befinner sig i.
Dokumentärfilmskänsla – i ett actionspel? Jag älskar det. Det syns ganska tydligt att grafikmotorn som befinner sig under det hackiga, skitiga filtret inte är speciellt påkostad, John Carmack skulle skratta tills korna kom hem åt den, men det påverkar inte min syn av spelet. Kane & Lynch 2 är ett fult spel och det nästan vältrar sig i sin egen fulhet, en annan egenskap som jag inte heller kan låta bli att älska.
