Peka-klicka-spelen har liksom stentvättade jeans en gång dött ut, för att ett par år senare återupplivas av människor som än en gång vill uppleva en nu svunnen tid. En tid då maten var billigare, ekonomin i ruiner och spelen charmigare. Denna nostalgivåg försöker Fusionsphere Systems, studion bakom det fantastiska Secret Files: Tunguska, rida vidare på.

Berättelsen vi alla hört förut

När vi först möter den unge Indiana Jon ... ursäkta, Fenton Paddoc, före detta soldat i britternas armé och numera småsmugglare, är det en karl vi stiftat bekantskap med förut. Inte under namnet Fenton Paddoc, men som typisk äventyrare. Med en haka bred som en tresitssoffa är han en kvinnotjusare av rang och vi möter möter vår hjälte i Kina på 1930-talet, där äventyret tar sin början.

Fenton blir ombedd att hjälpa till att finna en försvunnen expedition någonstans i de tibetanska bergen. Han behöver inte leta ensam, den hetlevrade Kim som har ett förflutet med vår hjälte dras snart med. Parallellt med äventyret får vi även följa en grupp tyska nazister som febrilt letar efter legendariska och magiska artefakter. Inget geni behövs för att räkna ut att Paddocs vägar snart kommer korsa Hitlers utsända truppers, vilket bäddar för problem på resorna genom flera kontinenter.

Retroflört för de frälsta

Pleka-klicka-genren är svår att förnya, något vi lärt oss under de många misslyckade försök som gjorts. Men Lost Horizon är inget självklart misslyckande. Samtidigt som man tydligt känner igen sig i nästintill allt, från de ibland fruktansvärt ologiska lösningarna ("bind ihop en pinne med ett tuggummi så du kan plocka ner en boll från ett träd"-logik) till hela spelupplägget, känns allt fräscht paketerat.

De handritade bakgrunderna smälter väl samman med de 3d-renderade figurerna och fordonen på ett extremt tillfredsställande sätt. Samtidigt bryts illusionen allt som oftast av något sämre röstskådespelare. Engelsmän som bryter på tyska är och förblir det minst sexiga man kan bjudas på i samtliga underhållningsmedier. Det görs också ett tafatt försök att blanda in konsekvenser för de val man gör i dialogerna. Detta är något som hjälpt många spel att sticka ut, genom att få spelaren att tänka efter före. Här blir dock konsekvenserna långt från betydande, på sin höjd kan ett misslyckande under en konversation innebära ett lite knivigare pussel. Problemlösningarna varierar i svårighet, dock befinner man sig på den enklare delen av svårighetsbarometern, utan att spelet för den sakens skull kan kallas enkelt.

Samtidigt som man vill glädja de åldrade genreanhängarna försöker man göra spelet lättillgängligt för de oinvigda. Spelet har ett inbyggt hjälpsystem som ger ledtrådar för den som inte är van vid genrelogiken, och ett tryck på mellanslagstangenten visar alla objekt som man kan interagera med.

Försöken till trots är jag tveksamt till om den oinvigde "peka-klickaren" uppskattar Lost Horizon. För mig som älskar genren är det ett stabilt äventyr, även om det bjuder på få överraskningar. För de som inte upplevt den tid då det hetaste man kunde göra var att tugga Toy, dra fräna citat ur valfri Steve Martin-film eller skryta om att man minsann skaffat CD ROM-spelare, blir det med stor sannolikhet bara en axelryckning.