Jag älskar Metroid-serien. Inga andra tv-spel har så fulländat lyckats förmedla känslan av utsatthet och ensamhet med så enkla, närmast blygsamma medel. Super Metroid är ett av mina fem absoluta favoritspel någonsin tack vare sitt minimala men oerhört uttrycksfulla berättande. Den tunga, tryckande atmosfär som spelets miljöer iscensätter tillsammans med den mystiska, magiska musiken är oöverträffad än idag. Detaljrikedomen liknar inget annat. Bakom varje hörn, i varje vrå finns en ny berättelse, om världen Samus befinner sig i, om det som varit, om Samus själv. Men aldrig hörs ett ord. Dessa berättelser berättas med genialisk speldesign och sätter sig djupare än vad ord kan – de sätter sig i hjärtat.

Ny världsordning

#Metroid: Other M är på många sätt en hundraåttiograderssväng bort från dessa värden. Något som smärtar mig djupt. Där Metroid tidigare varit en underspelad exposé i isolation är det nu en jävla tysk folkfest med färggranna landskapsdräkter och fyrverkeri i bakgrunden. Träskorna sätter takten, folk är på fyllan, här ska snackas känslor.

Den oheliga kollaborationen mellan #Nintendo och #Team Ninja har satt sina spår, minst sagt. Spelet inleds med en påminnelse om vad som hände i slutet på Super Metroid. Den sista metroiden räddar Samus Aran – som den tror är sin mamma – från säker död men pulveriseras själv av Moderhjärnans dödsstråle. Något som uppenbarligen slitit hårt på fröken Aran så här i efterhand. Det vet vi eftersom hon nu babblar konstant för sig själv. Som ni vet, tunga trauman kan ge förödande psykologiska effekter.

Aldrig har vi väl sett så mycket testosteron i ett Metroid-spel.

Jag har alltid sett Samus Aran som den enda kvinnliga spelkaraktären att se upp till. Hon har låtit sina handlingar tala för sig, hon är alltid stentuff, alltid skoningslös. Ibland har fasaden gett vika en aning, som när hon låter ”sin” metroid leva i slutet på Metroid 2, men det har bara varit skärvor i en knivskarp kvinnas liv och leverne.

Nintendo har fått för sig att problematisera Samus Aran. Göra henne mer ”verklig” om man säger så. Påvisa vad hon tycker och tänker och framförallt känner. Detta genom att ge henne en röst för första gången i seriens historia. En röst som inte kan sluta mala på om hur jobbigt det är med känslor och redovisa dem med en exakthet som till och med Freud skulle se som skrämmande.

Birollskaraktärer - WTF?!

Handlingen är en urspårad tågkrasch i vardande. Än en gång mottar Samus en nödsignal när hon är ute på sin söndagstur med skeppet och hon beger sig mot en avlägsen rymdstation. Där möter hon en specialiststyrka utskickad av federationen för att undersöka samma signal. Det visar sig vara samma styrka som Samus en gång befann sig i, innan hon blev prisjägare. Befälhavaren Adam är hennes bästa vän, den enda fadersfigur hon haft. Deras relation är dock inte lika fryntlig längre.

Hur jag vet det här? Förstulna blickar, märkligt minspel, påtagligt jobbig stämning? Nä, nä, så fort Adam och company dyker upp så sugs vi in i Samus tankar där hon i ännu en monolog värdig Jackie Collins ger en lägesrapport på sina motstridiga känslor. Det är ungefär här, fem minuter in i spelet, jag börjar slå mig själv hårt i huvudet med en bok för att slippa smärtan.