Glöm Castlevania som du känner det. Lords of Shadow kryllar förvisso av vampyrer och andra odöda ting men som spel betraktat finns det nästan ingenting som knyter an Mercury Steams nytolkning av serien till tidigare delar. Det här är inget metroidvania – även om det går att gå tillbaka till tidigare banor och leta föremål – Dracula lyser med sin frånvaro och de camp-inpregnerade dialogerna är ersatta med allvar och tyngd. Stundtals är det svårt att tro på titeln överhuvudtaget.

Men så är det också just en nytolkning. En omstart. Vissa gamla fans kommer få väldigt svårt att acceptera Lords of Shadow. Själv har jag velat fram och tillbaka mellan hat och kärlek under spelets dryga sjutton timmar, kanske främst för att jag, för en gångs skull, faktiskt hade svårt att se hur äventyret skulle sluta. Men nu är jag övertygad – den här spelserien har rum för fler strängar på sin lyra. Särskilt som den här ljuder så underskönt.

Vi har fortfarande Belmont

Ursprungligen var det tänkt att Lords of Shadow skulle bli en remake på det allra första spelet i serien och låta Simon Belmont agera hjälte igen. Istället har vi förflyttats åtskilliga sekel tillbaka i tiden, till nådens år 1047, där vi får följa den unge riddaren Gabriel Belmont som svurit en ed på att förgöra de skuggfigurer som pryder spelets titel. En förbannelse har drabbat världen, de döda tillåts ingen ro, varelser från andra världar har invaderat och människorna terroriseras dagligen av onämnbara fasor.

Så här kan tv-spel också se ut – helt jäkla döläckert!

Gabriel drivs av hat och sorg. Hans egen fru, Marie, har dödats i ett anfall och hans riddarorden har utnämnt honom som den store frälsaren. Det som till en början låter kristallklart blir dock allt mer mystiskt ju längre Gabriel kommer på sin episka resa. Han drabbas snart av hemska mardrömmar och stora tvivel på sig själv.

Tack vare en fantastisk Robert Carlyle, som gör Gabriels röst, är det svårt att inte tycka om den unge hjälten. Han använder sig av mycket små medel för att nå ut till spelaren och hans dunkla, ljusa och sparsamt artikulerade tonläge ger den unge riddaren mycket karaktär. Röstskådespelarna förtjänar faktiskt samtliga en ovation, även om Patrick Stewart tvingas till några ganska hårresande triviala monologer som berättarröst.

Vi gå över daggstänkta berg

Upplägget liknar det i God of War med undantag att man får se alla kapitel på en karta och när som helst kan välja att spela om en tidigare bana. Annars känns den mytologiska inramningen igen; det här är lika delar Nibelungens Ring som bröderna Grimm och grekiska sagor. Inspirationskällorna spretar åt alla håll och kanter och några grejer som dyker upp är riktigt spejsade. Men jag gillar det, det känns som ett enda smörgåsbord av festliga karaktärer och – jag kan inte understryka det här nog – fullkomligt bedårande miljöer.

Det saknas inte gotiska miljöer men faktum är att vampyrslottet bara utgör en liten del av spelet.

Just miljödesignen förtjänar ett eget kapitel. Vissa scener är så förbannat snygga och fint presenterade att de får mina ögon att tåras. Titankyrkogårdens förödelse. Bergstoppsborgen och den vackra blå himlen. Den bortglömda, mossbeväxta staden och det immiga, varma ljuset. Den frusna sjön. Det flygande bergslandskapet.

Men det som verkligen sätter sig på hornhinnan är den magiska vyn ut över den snöstormshärjade lilla byn och det mörka vampyrslottet som tornar upp sig i bakgrunden. Mercury Steam vet verkligen hur man sätter stämningar. Jag är galet imponerad.

Vampyrdödaren

Alla som är bekanta med stridssystemen i God of War eller Bayonetta kommer att bemästra Lords of Shadow på ett kick. Blocka i rätt ögonblick och du får läge att slå dina fiender sönder och samman med extremt stiliga och utagerande pisksnärtar (piskan Vampire Killer är här ett kors med inbyggd järnkedja). Och så det heliga mantrat undanmanöver, slag, undanmanöver, slag. För vana actionspelare sitter sådant i ryggmärgen och även om Gabriel inte välsignats med samma flärd och finess som Bayonetta är det inget tvivel om att de gör det här bra.

Så länge man undviker fiendernas slag fyller man upp sin fokusmätare som när den är full ger dig tillfälle att fylla på din magi. Den å sin sida är ovärderlig, framförallt den ljusa magin som när den aktiveras ger dig mer hälsa för varje gång du landar en ny pisksnärt. Den mörka ger dig lite mer oomf i slagen, inte heller något att förakta – spelet är faktiskt riktigt svårt. Fast på helt rätt sätt. Så länge man är ett med stridssystemet klarar man sig bra men så fort man zonar ut bara det minsta lilla blir man straffad.

"Ha ha ha, nu ska jag krossa dig med mina jättebröst!" är inte en vanlig replik i Lords of Shadow. Tyvärr.

Vissa bosstrider är riktigt brutala till exempel. Till och med de stora muskelbergen är snabba och hala som värsta ninjorna. Men med tiden lär man sig deras attackmönster och när man ska rulla åt sidan och när man ska hänge sig åt brutala combos.

De vanliga bosstriderna varvas föredömligt med fajter med kolossala tingestar och här är det givetvis svårt att inte tänka Shadow of the Colossus. Man klättrar runt på dessa titaner och letar efter bra ställen att trycka in kniven på, gör sitt yttersta för att hålla sig fast och leker lite quick time events med jämna mellanrum. Dessa är dock bra utförda, man kan trycka på vilken knapp man vill så länge tajmingen, i form av två cirklar som möts, är rätt. Smart!

Klas Klättermus slår till igen

Utforskandet av banorna är allt som oftast en ren njutning, tack vare den makalösa grafiken och den stämningshöjande musiken. Tyvärr visar utvecklarna upp vissa rudimentära designmissar i kontrollen och kameravinklarna när man klättrar runt. Ibland är det svårt att förstå var man ska ta vägen, ibland missar man enkla hopp på grund av klantigt avvägd distans mellan plattformarna. Att springmekanismen aktiveras genom att trycka till den vänstra spaken åt samma riktning två gånger är direkt korkat, varför inte bara mappa den till en knapp?

Dessutom finns det vissa problem med styrkeförhållandet mellan utforskningen, striderna och pusslandet. Mot slutet är det helt plötsligt bara en massa pussel, vilket blir lite långtråkigt i längden. Inledningen av spelet är också ganska svag, det dröjer ett par timmar innan man verkligen blir helt såld – men då blir man å andra sidan verkligen helt såld. Och varje gång det dyker upp ett stort monster, som ett troll eller en jättevarg, sjunker min entusiasm betydligt eftersom man tvingas tämja dessa bestar och använda dem för att slå ner en dörr eller hoppa över en ravin. Dessa moment är förutsägbara och lätt glömda.

Förutom korspiskan kan Gabriel också använda sig av kastknivar, vigvatten, feer och pokémon-demoner i striderna.

Det finns, som ni hör, en hel del problem. Men de är i ärlighetens namn inte något som påverkar upplevelsen mer än ytligt. Man blir förbannad några gånger men det tar jag gärna när så mycket annat i Lords of Shadow är så påkostat, detaljerat och kärleksfullt utformat. Mercury Steams största förtjänst är att de har lyckats skapa ett fantasifullt universum pepprat med influenser från världens alla hörn och gjort det trovärdigt. Det var länge sedan jag var så intresserad av ett spel, vad som ska komma härnäst och så vidare. Sådana känslor växer inte på träd.

Inte grymma spel heller. Därför är det bara att applådera den här förgreningen av Castlevania-serien och hylla det för det det är – ett av höstens bästa äventyr.