Recension
Professor Layton and the Lost Future

Att spela Professor Layton and the Lost Future ger känslan att hälsa på en god gammal vän man inte sett på länge. Trots att det gått något år och stort som smått har hänt så dröjer sig ändå den där svårbeskrivliga känslan kvar av att tiden stått still. Man fortsätter där man slutade, och det känns helt naturligt. För Layton-seriens fans är detta precis vad som sker när de startar professorns senaste äventyr. På det stora hela är upplägget välbekant med en vansinnigt osannolik, men samtidigt charmig historia som fungerar som en alldeles strålande ursäkt att utmana spelaren med tankenöt efter tankenöt. Denna gång är det tidsresande och hela Londons framtid som står på spel för Layton och hans lärling Luke.

Den charmiga, vackert tecknade brittiska huvudstaden fångar snabbt in mig med sin fantasieggande musik och underfundiga karaktärer som alla verkar gå runt med olösta mysterier i bakfickan. Jämfört med tidigare spel upplever jag att de över 150 pusslen blivit långt mer varierade, och tacksamt nog finns det alltid ledtrådar till hands om du skulle köra fast. Det har också blivit enklare att göra anteckningar in-game medan du funderar, något som tidigare varit en av seriens få svagheter. De som spelat föregångarna kan också glädjas åt att flera gamla karaktärer återvänder i mer eller mindre osannolika situationer. Samtidigt är det också värt att poängtera att The Lost Future är en helt fristående affär.

Kanske är det någonstans här jag borde protestera över att Level-5 knappast infört några radikala förändringar sedan del ett och två. Samtidigt är det viktigt att slå fast att innovation och förnyelse inte i sig är några självändamål. Det är helt okej att släppa ifrån sig titlar enligt välbeprövad spelmekanik så länge de fortfarande upprätthåller kvalitén och inte börjar gå på tomgång. Professor Layton and the Lost Future innebär inte ett revolutionerande kliv framåt för serien, men det är en förbaskat bra fortsättning och dess spelstil är snudd på perfekt för det bärbara formatet. Behöver vi göra saker krångligare än så?