Albion. Sagornas, legendernas och möjligheternas land. Att återvända till Albion är alltid lika förlösande för mig. Det symboliserar min inre längtan efter high fantasy minus det högtravande. Här är skurkar skurkar och hjältar hjältar. Det ser man på hornen i pannan och vingarna på ryggen. Allt är enkelt i Albion. Solen skiner alltid på max-styrka, träden liksom burrar upp sig av trivsel, djuren skuttar runt som om de inte hade några problem i världen.
Det är naturromantik i Walt Disneys anda. Parat med Monty Python-humor och torra, typiskt brittiska kommentarer. Just fjärt-skämten har kanske alltid tagit lite för stor plats i Fable-serien men ändå – hur kan man inte älska en sådan kombination?
Blixtar och dunder finns det gott om i Fable III.
Inget varar dock för evigt. Inte ens Albion. När vi återstiftar bekantskapen med #Lionheads fantasiland har det gått omkring femtio år sedan #tvåan slutade och tiderna har, mycket påtagligt, förändrats. Den industriella revolutionen har nått hit. Och i dess släptåg finner vi stora, hemska, mörka fabriker, rök och utsläpp.
Viva la revolución
Det är inte heller den enda revolutionen som Fable III behandlar. I rollen som den till synes maktgalne kungens bror eller syster är det upp till dig att rädda Albion från dess tyranniska despot. En revolution sker givetvis inte av sig själv, därför måste du resa land och rike runt för att samla stöd för din sak. Till de enkla nomaderna som lever bland de snötäckta topparna i Mistpeak Valley. Till det stora lärosätet i Brightwall Village. Till hippiekollektivet i träskmarken kring Morningwood. Och tillbaka till Bowerstone, där fattigdom och barnarbete numera härskar.
Det är en underbar resa, färggrann och sprudlande av upptåg. Till stor del är det tack vare de många roliga karaktärer man lär känna på vägen. John Cleese spelar ens trofaste betjänt Jasper och han har kanske aldrig varit torrare – eller mysigare! Fantastiske Stephen Fry återvänder som odödlige svinet Reaver, Simon Pegg firar stora triumfer som kvinnotjusaren och äventyraren Ben Finn medan Bernard Hill ger ens mentor Sir Walter ett patos och en värme som är få förunnat.
Den tyranniske kung Logan spelas sorgligt sinnligt av Michael Fassbender.
De första två tredjedelarna av Fable III bjuder dock inte på några överraskningar för den som spelat tvåan. Man utforskar djupa skogar, hemliga herrgårdar och sluskiga gränder, gifter sig kanske med en manlig prostituerad i en stad och en adelsdam i en annan, köper hus och trissar upp hyrorna, letar och samlar förolämpande trädgårdstomtar, slåss, super och bakar paj. Allt är som vanligt.
Den realistiskt dåliga kartan
Och, tja, visst funkar det en gång till. Uppdragen är ofta mycket festliga, som när man ska hjälpa bröderna Max och Sam från tvåan som här medverkar som spöken. Deras förhållande med sin mamma är fortfarande lika undergivet tilltrasslat och deras nyfunna uppstudsighet när de fått i sig lite spököl är skojigt värre.
Det finns dock gott om rent trista uppdrag också, som att guida folk från en plats till en annan. Märkligt nog måste man alltid åka och hämta eller lämna något på annan ort så fort man hittar någon man vill bli vän med – makalöst omständligt. Den värdelösa kartan underlättar inte det hela heller.
