Gothic är en spelserie som aldrig riktigt fått den uppmärksamhet den förtjänat, av fansens hängivenhet och dyrkan att döma. Det tidigare spelen är utan undantag habila rollspelshistorier som försöker berätta episka fantasyhistorier men som förlorar sig i småplock med färdigheter, craftingsystem och ett evigthetslångt grindande. Den fjärde delen (eller femte, egentligen, eftersom originalutvecklarna #Piranha Bytes gick vidare och gjorde den andliga Gothic-uppföljaren #Risen) verkar vid en första titt hålla sig till samma hyfsat framgångsrika recept.
När jag börjar spela #Arcania: Gothic 4 slås jag direkt av den idylliska och faktiskt väldigt vackra världen. Efter en inledande drömsekvens, där jag som ond kung slåss mot odöda riddare och magiker (en lösryckt sekvens som man återknyter till senare i spelet) vaknar jag vid min fårflock. Jag är uppenbarligen en enkel fåraherde, och framför mig breder fält, ängar och skogsdungar ut sig mellan lagom dramatiska bergskedjor. Mina får går omkring och betar, fåglarna sjunger och allt är frid och fröjd. Vilket givetvis aldrig kan få vara någon längre stund i ett fantasyrollspel.
Rollspel blir inte mycket vackrare. Men yta är som bekant inte allt.
Början av Arcania är dock lugn och mysig, jag gör olika enklare uppdrag för byäldsten, eftersom jag vill gifta mig med hans dotter och måste få hans godkännande för det. Det är standardvarianten där du lär dig använda närstridsvapen genom att döda jättestora råttor, skjuta genom att jaga hjortar och mer avancerade stridstekniker – inte för att det finns så många sådana – genom att slåss mot din gamle mentor. Det har gjorts förut, är välgjort och inte särskilt svårt. Det enda som stör är filmsekvenserna när man talar med någon i byn. Och när jag säger ”stör” så menar jag ”sticker i ögonen som en snöboll full av knappnålar i nyllet”.
Dialogerna är platta och menlösa, och jag vet inte om det är riktiga röstskådisar eller bara utvecklarnas kompisar som gör rollerna, men de lyckas ytterst sällan höja sig över oengagerad amatörstandard. Och animationerna är så störande dåliga att jag får en liten ryckning i ögonvrån när någon för tionde gången gör en övertydlig pose för att markera en ”känsla” och sedan talar genom att enbart röra på läpparna. Inte direkt sådant som bidrar till inlevelsen.
En charmig medelmåtta
Jag måste dock medge att jag lite mot min vilja låter mig charmas av den till en början enkla och jordnära storyn. Den handlar inte bara om att döda drakar eller rädda världen direkt från första stund. Istället tar du hand om byn du bor i, lär dig jaga och plockar svamp för att få gifta dig med din älskade – även om hon i konversationssekvenserna verkar lida av något slags nervsjukdom som samtidigt både förlamar ansiktet och ger märkliga ryckningar i lederna. Det är mysigt, och när jag går där i skogen medan solljuset silar ner genom löven och ett vattenfall brusar i fjärran så köper jag faktiskt Arcanias spelvärld för en stund. Men det är något som inte riktigt stämmer, något jag till en början inte kan sätta fingret på.
Låt dem leva, du får ändå nästan ingenting för besväret att döda dem!
Men så slår det mig. Det här är ett singelplayer-rollspel som känns som ett MMORPG. Jag dödar råttor, och belönas med att få döda lite större råttor. Emellanåt får jag ett vapen som har en poäng bättre skada eller något liknande. Jag samlar på mig enorma mängder skräp från alla strider och allt utforskande i skogen i hopp om att kunna sälja det och ha råd med de där lite bättre vapnen som jag sett finns att smida om man bara har rätt recept. Jag säljer hela klabbet och får en summa som skulle räcka till en kopp kaffe, om jag bara hade haft en tia också. Det är inte okej. Försöker man berätta en episk story – och det är det man försöker göra här – så måste man sätta igång!
Arcania begår brottet att vara alldeles för slätstruket och oengagerande, alldeles för länge. Inget känns särskilt upphetsande eller spännande, allting är mer eller mindre bekant från andra titlar, om än kanske inte fullt så bildskönt. Därför är det här ett spel jag visserligen har haft lite kul med, men som jag aldrig kommer att spela igen efter att detta publiceras.
