Blood Drive

Att spelbranschens manusförfattare sedan några år tillbaka är rörande överens om att vi står inför en global zombieinfektion torde knappast vara en nyhet för någon av FZ:s läsare. Att framtidens fredagsunderhållning kommer att bestå av att meja ner horder av vandrande lik i specialanpassade bilar är däremot - åtminstone för undertecknad - en ny och kittlande insikt om vad som framöver väntar på andra sidan motorhuven.

Plattan i mattan!

Jämförelsen mellan nyzeeländska #Sidhes zombiemörsare #Blood Drive och #Stainless Games utskällda köttfärsracer #Carmageddon är ofrånkomlig. Där den senare titelns spelvärld befolkades av människor har Sidhe förvisso fyllt sina gator med horder av levande döda, men i grund och botten är såväl idé som spelmekanik nära nog ändå identiska - plattan i mattan utan någon hänsyn till varesig folk eller fä. I likhet med sin andliga förebild spelas Blood Drive därtill i fristående matcher mot antigen datorstyrda eller mänskliga motståndare. Spelets kampanjläge består av ett tiotal deltävlingar som utmynnar i en final. Deltävlingarnas matcher är i sin tur indelade i fem varianter. Vid sidan av den kanske mest uppenbara - kör ihjäl så många zombier som möjligt under tidspress - finns en checkpointbaserad racingvariant, ett deathmatchläge samt två ytterligare spelvarianter i vilka den spelare som antingen kört ihjäl minst antal zombier alternativt passerat minst antal checkpoints slås ut i 20-sekundsintervaller.

Trots att de olika matchvarianterna och knappa halvdussinet miljöer - en flygplats, ett industriområde, en motorarena, en stadskärna och ett handelsområde - inledningsvis erbjuder variation spelar Blood Drive ändå snabbt ut sina kort. Efter att de inledande deltävlingarna är avklarade är resan fram till finalen trots ett obefintligt datormotstånd plågsamt lång. Hur gärna jag än vill låta mig charmas av spelets absurda humor när kameravyn är ilsket röd av virtuellt blod och hur tillfredsställande det än må vara att med hjälp av handbromssladdar låta bakvagnen skicka iväg zombier över hustak blir spelmomenten till slut tjatiga. I det läget balanseras nöjesekvationen framför tv:n varken av de frikostigt utplacerade raketkasterna, minläggarna eller harpungevären.

Rumphugget med potential

Jag kan inte låta bli att fråga mig vad Blood Drive hade varit om det fått ett halvårs ytterligare utvecklingsbudget. Även om spelet i praktisk mening är färdigställt och tekniskt sett välpolerat utan egentliga skavanker har nyzeeländarna ändå levererat något som både känns rumphugget och halvfärdigt. Du som hoppats på ett riktigt karriärsläge, möjlighet att uppgradera och modifiera en personlig kärra, få tillgång till samma typ av flerspelarstatistik som butiksaktuella #Need for Speed: Hot Pursuit bjuder på och därtill erbjudas möjlighet att kliva ur förarhytten med en hagelbössa i handen kommer få vänta ytterligare, även om det gissningsvis bara rör sig om en begränsad tid. Spelindustrin har ju uppenbarligen bestämt sig för att våra framtida trafikproblem bäst löses med helmantlad ammunition och fordonsmonterade rakblad.