Recension
Mario vs. Donkey Kong: Mini-Land Mayhem

Recension
Mario vs. Donkey Kong: Mini-Land Mayhem

Mario vs. Donkey Kong: Mini-Land Mayhem

Av 2011-02-01 12:38

Genre: Pussel
Testplattform: DS
Utgivare: Nintendo
Utvecklare: Nintendo
Releasedatum: 2011-02-04

Ännu en gång möts Mario och hans ständiga antagonist i en bärbar holmgång. Tröttnar de aldrig? Tröttnar vi aldrig? Självklart inte.

Det är när sådana här spel släpps som jag på allvar börjar fundera på om Nintendos DS-konsol är världens bästa mackapär – någonsin. Det spelar ingen roll om jag vill ha skoj i fem minuter eller fem timmar, jag vet alltid att det är busenkelt att få en glad känsla i maggropen i sällskap med det lättilgängliga spelbiblioteket.

Mario vs. Donkey Kong: Mini-Land Mayhem är ett spel som jag i teorin vill roa mig med i ett par minuter men i verkligheten sitter jag långt in på småtimmarna och ritar ut rör, plattformar och hjälper mina mekaniska Marios över spikfällor och förbi illasinnade shy-guys. Och, tänk, inget av det här hade varit möjligt om Donkey Kong varit besökare nummer 100 istället för 101…

Bild 344423 Bild 344422
När Donkey Kong kidnappar Pauline är det kokta fläsket stekt.


Historien börjar med att Mario inviger sitt nya nöjesfält, Mini-Land, tillsammans med fagra Pauline (ni vet, flickstackaren som blev kidnappad i arkadoriginalet Donkey Kong och aldrig får spela golf eller tennis med Peach och Daisy?) . De första 100 besökarna får en Mini Pauline-leksak men när Mr. Donkey himself dyker bara ögonblick för sent blir han så trumpen att han ögonblickligen kidnappar den riktiga Pauline och försvinner iväg på nöjesfältets tåg Super Mini Mario Express.

I rollen som Mario – eller snarare hans storsäljande leksaker Mini Marios – ska du peka dig igenom vansinnigt många nivåer där du kan samla mynt och låsa upp ännu fler vansinniga nivåer. Det tar aldrig slut. Tacksamt nog är detta det sista jag vill.

Lugnet före stormen

Inledningsvis kan du få en översikt över banan utan att vare sig dina Mini Marios eller räkneverket går igång. Du kan lugnt och stilla tänka över din taktik, placera ut några plattformar här och en och annan studsfjäder där. Det är när du trycker igång din första Mario som det hysteriska börjar på allvar. Som de robotar de är kan du inte styra dina Mini Marios och du får helt lita till din förmåga att bygga vägar som leder dem från start till mål. På vägen skadar det inte att samla ihop mynt och speciella skatter som kan resultera i tjusiga troféer, specialbanor och festliga minispel.

Det är ingen hejd på den uppfinnesrikedom som krävs för att ta dig levande förbi alla luriga fällor. Stora mekaniska Donkey Kong kan till en början se ut som ett hinder som enbart är där för att ge dig huvudvärk. Men när han hivar upp dig i luften kan du samtidigt rita dit en plattform som gör att du får en tacksam genväg snarare än att agera studsboll åt robotapan.

Bild 344419 Bild 344414 Bild 344410

På en del nivåer är utgången låst och då måste den Mini Mario som släpar på nyckeln nå fram till dörren först. Kruxet är att när dörren öppnar sig har du bara några ögonblick på dig att få ut de andra innan den går igen för gott. Den fingertoppskänsliga tajmingen och det rätta handlaget med pekskärmen är A och O. Ibland kan jag dock sakna omväxlingen som krävs för att hålla intresset brinnande några minuter ytterligare. Alla byggstenar finns där i grunden men ändå lyckas inte Nintendo hela vägen med att variera dessa.

Som om det vore 1981

Varje värld avslutas som sig bör med en bossbana som andas klassiska arkad-Donkey Kong med rullande tunnor och en skrikande Pauline. Men de har givetvis stöpts om för att passa Mini Marios och en flink stylus. Redan från värld nummer ett bjuds det på hårt motstånd. Än tuffare blir det om du vill satsa på att få en gyllene trofé då du också måste klara biffen snabbt utan att förlora en enda miniatyr-Mario.

Och den dagen alla gyllene pokaler är dina och alla nivåer har överlistats är det ändå långt ifrån över. Det är nu ditt eget snickrande sätter igång. Dina banor kan du dela med andra spelare och dessutom ta del av deras kreationer. Det återstår att se om LittleBigPlanet 2 bör känna sig hotat, men till dess njuter jag av detta utmärkta spel. Det räcker för mig.


Silverpokal

FZ:s betyg: 

 Mycket bra

Perfekt för formatet
”Bara en bana till”-feeling
Festliga nyversioner av gamla låtar
Mer omväxlande världar hade inte skadat

Trailer
Bilder

Twittra

Facebook

Kommentarer
Kommentarerna nedan skrivs av läsarna. Här gäller inte det utgivaransvar som finns på FZ.se. Läs våra regler.
Skriv kommentar
Sortering:
Karmafilter:
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera.
Detta innehåll är skapat av FZ:s medlemmar.
Detta innehåll är skapat av FZ:s medlemmar.
FZ