Det är lätt att bli en smula cynisk när det kommer fullblodiga Wii-spel till Wii. Wii Party, Wii Music, Wii Fit, "Wii Die"... (okej, jag hittade på det sista). Återigen handlar det om en strid ström av minispel med allehanda viftfunktioner och grälla färger. Nintendo behöver inte ens bry sig om karaktärsdesignen eftersom våra mii:s löser den saken. De kan lugnt luta sig tillbaka och se hur miljonsäljarna staplas på hög.

Vad är då grejen med Wii Play: Motion? Föregångaren sålde i drygt 26 miljoner exemplar. Den bedriften kan inte tillskrivas spelets kvalitéer – det har inga. Däremot fick konsumenten en extra wiimote på köpet. Den här gången får du också en fräsig wiimote med skillnaden att den har inbyggd Wii Motionplus. Den andra skillnaden är att de tolv minispelen till största delen är riktigt roliga.

Det börjar lugnt och – ärligt talat lite torftigt – i strutzonen. Genom att bygga på med glaskulor och balansera med tungan rätt i mun blir glasstornet allt högre. Garanterat somrigt, men inte minnesvärt. På den soliga vägen fortsätter det. Jag kastar macka i sjön och dunkar ner mullvadar i grönsakslandet. Det är väntad förströelse och den gör sitt jobb, men det blir strax bättre.

Mii Pose Plus har en busenkel premiss. Jag vrider och vänder min wiimote i alla möjliga (och omöjliga) vinklar för att matcha kroppen med siluetten, precis som i ett välkänt japanskt lekprogram. Helt klart hetsig och effektiv humörhöjare. Gungbrädan är kanske bäst av alla. Du balanserar en kloss och skjuter små kulor mot olika mål. Banorna blir allt mer komplicerade och fysiken känns förbluffande rättvis samtidigt som jag hela tiden villa ha mer.

Osynliga spöken

Spökjakten är speciell, kanske inte speciellt underhållande, men likväl innovativ. Att fånga spöken med kontrollen låter inte mycket för världen. Men kruxet är att de flyger ut genom tv-skärmen och då gäller det att använda din wiimote som en detektor. Signalen blir allt mer ihållande ju närmre du kommer målet och träffar du ett spöke tjuter alarmet. Tyvärr är idén flera resor bättre än hållbarheten.

Per definition är det spännande att dyka efter skatter. När jag vrider wiimoten från mig sänks jag ner i vattnet och vice versa för att ta mig uppåt. Samtidigt måste jag akta mig för hajar och annat sattyg som döljer sig under ytan, detta genom att dra kontrollen åt höger och vänster. Men det är det väl värt, för på bottnen väntar glittrande guldpengar. Vägen upp är garanterat stressig eftersom du inte vill tappa skatten eller få slut på syret.

Att flyga med ballonger uppe bland molnen längs snirkliga 2D-passager är inte heller fy skam. Stöter jag i några hinder smäller en ballong och genom att vifta och sikta är tanken att jag ska kunna navigera. Ganska svårtbemästrat men också ganska underhållande. Passa er för de ettriga kråkorna!

Mitt enda och stora problem med titeln är att jag saknar att kunna placera minispelen i något större sammanhang. Upplägget håller för korta sessioner men i långa loppet är det inte särskilt belönande och känns snarare som ett teknikdemo för Motionplus. Varför gör inte Nintendo något av sina många smarta lösningar och placerar de i, säg, ett Zelda-spel eller något annat stort äventyr (note to self: påminn Nintendo om att man kan göra nya IP)? Potentialen finns där men utförandet gör att jag lär ha glömt spelet tills i morgon.