Det är över nu och jag känner både lättnad och – lite otippat – saknad. Efter den inledande episoden var jag euforisk men samtidigt fanns det en oro för fortsättningen av säsongen. Varför? Därför att jag redan där kände mig mätt och belåten. Fanservice i all ära, men det kan bli för mycket av det goda. Och skalade man bort grundstoryn och lyfte fram äventyrsspelet Back to the Future hittade vi en simpel soppa bestående av de enklaste och mest uppenbara pussellösning man kunde tänka sig.

Nej, som spel betecknat har Telltales tidsresor knappast varit godkända. Ibland har de glimrat till men nästan alltid har svaren på gåtorna varit uppenbara. Om du till exempel behövt leta upp en försvunnen karaktär räckte det med att låta byrackan Einstein sniffa rätt på honom. Ofta var lösningarna enklare än så och spelet nöjde sig med att du klickade på varje samtalsämne i dialogerna för att ta dig framåt eller, i värsta fall, stå blickstilla. Ni hör hur det låter. Det här har snarare varit en interaktiv historia för fansen – vilket i och för sig inte behöver vara en dålig sak.

Telltale fastnade stundtals i återvinningsträsket.

Ni förstår, finns det en tillräckligt bra historia att berätta vill man inte bromsas av ologiska och tidskrävande pyssel. Jag vill framåt, känna historiens vingslag och slippa harva runt bland miljöerna och klicka på allt och alla många gånger om. Jag säger inte att äventyrsspel behöver bli mer lättillgängliga, bara att en del av dem mår bra av att sätta storyn i första hand.

Så gåtorna var inget problem så länge drivet i berättelsen var stark. Dessvärre gick det fort utför efter den första episoden. Grundstommen var alltid habil, men miljöerna började kännas urvattnade och dialogerna oinspirerade. Det var tillbaka till 30-talet och den kala stadskärnan av Hill Valley med samma vresiga Edna, lömska Tannen och liknande bekymmer (typ: "Löser vi inte det här – igen – föds aldrig Marty – igen – och universum imploderar – igen!"). Det var charmigt en gång, acceptabelt en andra men till slut tröttnade man på tradiga tidskonundrum.

I grund och botten har historien alltid varit stark, även om den inte alltid varit så dramatiskt framförd som här.

Men det blev aldrig katastrofalt dåligt, vilket stundom var en irritation i sig. Jag kunde inte tycka riktigt illa om Back to the Future när det puttrade på i behagligt men lite småtråkigt tempo. Däremot kunde jag inte heller krama om spelet med all min kärlek. Jag var fast i ett gränsland där tristessen byttes i en strid ström mot positiva överraskningar. Plötsligt introducerades en färgstark barsångerska med skinn på näsan och innan vi visste ordet av befann vi oss i en polisstatsversion av Hill Valley anno 1986. Men glädjen höll aldrig i sig särskilt länge. För när exempelvis pusslen väl fungerade kunde man vara säker på att något annat gick snett med maskineriet.

Det har varit en skakig resa från 30-talets maffiafasoner till ett alternativt 1986 och tillbaka igen. Det har varit flykter från anstalter, vetenskapsutställningar, gisslandrama och flygande hundar. Grundstommen i historien har alltid lyst starkt och skådisarna har – utan undantag – gjort ett mer än godkända insatser.

Slutet, trots allt, gott

I den sista episoden, #Outatime, faller så äntligen alla andra bitar på plats. Till en början kan det tyckas som raka motsatsen; den fjärde delens vetenskapsutställning har bytts ut mot en framtidsdito och flyttat in från skolgården till gymnastiksalen. Men det finns en uppriktigt vilja i hela produktionen att avsluta med flaggan i topp och hedern i behåll. Problemlösningen är simpel men desto charmigare och dialogerna är kvicka och trivsamma.

Michael J. Fox säger hej till fansen.

Men vägen fram till slutet är, ska det visa sig, bara ett smakprov. Telltale hade ett sista ess i rockärmen – och då menar jag inte Michael J. Fox gästspel. Även om det är en trevlig detalj är det snarare det faktum att Telltale vågar lita till sig själva som gör hela skillnaden. De tar klivet bort från nostalgiskimret och låter deras egna Edna Strickland stjäla stjärnglansen i en final som pendlar mellan att vara smakfullt sublim och pampigt episk. Jag bryr mig för första gången på länge. Det enda som får mig att tjura är att det skulle krävas tre mediokra episoder innan vi skulle hitta tillbaka.

Fotnot: Den här recensionen avser säsongen i sin helhet.