Bastion

– Proper stories are supposed to start from the beginning. Ain't so simple with this one. Now here’s a kid whose whole world got twisted, leaving him stranded on a rock in the sky.

Det är en gammal man som berättar den här historien. Och den han pratar om är en vithårig pojke som ligger i en säng. Jag kontrollerar honom. Sätter mig upp ur sängen, går ut ur rummet.

– He get's up. Sets off to the bastion, where everyone’s agreed to go in case of trouble, fortsätter den gamle mannen, och jag kan se honom framför mig, på en veranda i södern, rynkig, ett glas bourbon i handen och en livstid av minnen i huvudet.

Jag springer längs en stenkorridor, som byggs upp precis framför mig. Jag stannar inte, springer bara på.

– Ground forms up at his feet as if pointing the way. He don't stop to wonder why.

Och då tänker jag att nu får det räcka gubbe, du kan inte kommentera precis allt jag gör, så jag svänger av, hittar ett hål i väggen, och kastar mig ut i intet. Jag dör i protest.

– And then… he falls to his death. Nah, I'm only foolin'!

Jag tror att min haka slår i golvet samma sekund som pojken kastas upp ur djupet igen. Herregud. Vad hände just? Jag har spelat #Bastion i 15 sekunder och har redan upptäckt dess storhet, anledningen till att jag ska fortsätta spela det och till att du borde börja:

En gammal man som berättar en historia.

En berättelse om våld

I grunden är Bastion inte ett uppseendeväckande fantastiskt spel. Det huserar i den allt mer överfulla slå-ihjäl-monster-så-att-du-får-exp-och-loot-så-att-du-kan-slå-ihjäl-fler-monster-genren, och är därför ett spel som jag tycker gör det lite väl lätt för sig. Det förlitar sig på att få oss spelare att fastna i ett belöningsberoende, istället för att få oss att tänka och känna. Och även om man är helt okej med det så finns det likartade spel med bättre mekanik. Spelet är lite väl plottrigt för att striderna ska fungera perfekt, och inte heller den handritade grafiken lever helt upp till alla lovord. Den är fin och färgglad, men mil och åter mil från att vara lika stämningsfull och atmosfärisk som i exempelvis det likaledes handritade äventyrsspelet #Machinarium. Och om detta vore allt Bastion hade att erbjuda så hade jag inte brytt mig om att spela det.

Men Bastion har något mer. Det har en gammal man som berättar en historia.

Hans röst följer dig under hela äventyret. Han berättar om banorna, han berättar om en värld som en gång fanns, men som nu bara är minnen. Han berättar om pojkens känslor och tankar och – mest fantastiskt av allt – han anpassar sig efter vad du gör. Om du börjar gå omkring och slå sönder allt omkring dig så säger han "The kid just goes on a rampage for a while", och så vidare.

Och även om man förstår hur trolleritricket fungerar – vi spelare är ju rätt förutsägbara, och kommer givetvis att välja att börja slå sönder allt omkring oss om vi får chansen – så häpnar man. Om och om igen.

Men berättarrösten gör så mycket mer än att trolla för oss. Han bevisar ordens makt, hur vackert ett ganska simpelt hack-and-slash-spel kan bli om man klär det i ord. Han förverkligar spelvärlden på ett sätt som ingen fin grafik i världen kan, han fungerar som en länk mellan spelarna och den lille anonyme pojken på skärmen – och han lyfter Bastion till en nivå som det aldrig annars skulle ha kommit i närheten av.

För dig och mig

#Supergiant Games har helt enkelt tänkt på det mesta. Det har skapat ett spelsystem som kommer att dra åt sig de ständigt EXP-törstande horderna likt flugor till en sockerbit – och de har lyckats kombinera detta med ett innovativt och väl fungerande historieberättande.

Vill du samla loot, mörsa monster, uppgradera elva olika vapen på en mängd olika sätt, skaffa unika skatter genom att klara av olika utmaningar på tid, och kombinera olika specialförmågor på diverse sätt så går det alldeles utmärkt.

Vill du luta dig tillbaka och bara lyssna på när en gammal man berättar en historia så går det ännu bättre.

Fotnot: Bastion släpps senare i år till pc, men vi vet inte exakt när.