Recension
Fallout: New Vegas – Old World Blues

Old World Blues är det senaste nedladdningsbara tillägget till Fallout: New Vegas, och förmodligen det originellaste. Åtminstone helt klart det allra bisarraste. Den första konversation jag har i spelet ramlar ganska snart in på huruvida det som sitter längst ut på mina fötter är tår eller tio fot-penisar, vilket sätter tonen för resten av expansionen. Detta efter att jag hittat en kraschad satellit i öknen och teleporterats till en krater, det nya område där Old World Blues utspelar sig. Jag får snart veta att stället kallas Big Mountain, och att kratern en gång faktiskt var ett berg, men att de galna vetenskapsmän som kallar stället sitt hem råkade ut för ett litet... missöde.

Nu är det alltså en krater, och här kämpar lätt rubbade vetenskapsmän (som numera är flytande hjärnor i robotkroppar) mot en om möjligt ännu mer rubbad vetenskapsman och hans arméer av intelligens-stjälande robotskorpioner. Ja, detta är en expansion som utan tvekan skruvar upp absurditetsreglaget till max och sedan en liten bit till.

Den är också full av smarta referenser till spel som Portal. Vid ett tillfälle hamnar du till och med i testkammare där du är ute efter diverse roliga vapen. Dessvärre finns det ett par nya fiender som är mindre spännande. Zombier och robotskorpioner tröttnade jag på efter fem minuter, och hela expansionen är också uppbyggd av Fallouts standardhus och byggbitar. Men det är inte miljön som är det roliga här, det är dialogerna. Vilket är en väldig tur, eftersom stora delar av expansionen består av långa och bisarra samtal med vetenskapsmän. Eller din nya lägenhets-AI. Eller dess strömbrytare!

Jag ska inte avslöja för mycket om handlingen, den förtjänar att upptäckas på egen hand. Ta dig igenom horderna av lobotomerade zombier och robotskorpioner, jag lovar att det är värt det. Om så bara för att du får röja väg med hjälp av den nya hundkulsprutan. Fråga mig inte varför, men den har en inbyggd hundhjärna och små metallöron som visar hur den mår – och det är en av de mindre bisarra bitarna av Old World Blues. Jag tror inte att jag behöver säga så mycket mer än så.