#Final Fantasy IX var en fantastisk saga. Det var också seriens sista saga. Sedan Playstation 2-debuten har spelen nöjt sig med att vara stela kostymdramer och klivit allt längre bort från fablernas värld. Ni hör, det är som bäddat för att cynismens fula tryne ska visa sig. Men i en värld där spel som Final Fantasy IX existerar finns det ingen plats för cynism. I den världen finns bara kärlek, kristaller, grönskande dalar, otämjda vattenfall, prinsessor, drakar och en liten, liten trollkarl med en alldeles för stor hatt.
För att gå rakt på sak: Final Fantasy IX är fortfarande en fantastisk saga. Västvärldens realistiska syn på spelmediet har dominerat länge och kört över den österländska berättarkonsten. Just därför är den nionde delen i #Square Enix oändliga historia kanske mer relevant än någonsin.
En bild som säger en del om det sagolika Final Fantasy IX.
Kungadömet Alexandria är lika vackert som drottningen är fet, ful och dum. Prinsessan Garnet Til Alexandros förstår inte vad som tagit åt hennes mor. Hon beslutar sig för att rymma med det kringresande teatersällskapet, med tjuven Zidane i spetsen, och ge sig ut i världen för att be om hjälp. Att dessa i sin tur är ute efter att kidnappa sessan visar sig vara en lycklig slump: "Alright then, Your Highness! I shall hereby do my best to kidnap you!" Och av bara farten stjäl de en del av ditt hjärta.
Jag trodde att jag kom ihåg det mesta av Final Fantasy IX. Jag hade fel. De stora bitarna finns kvar i minnet, som den dramatiska kraschen i Evil Forest, flykten till Lindblum och första mötet med Kuja. Men jag har glömt de förtjusande detaljerna och, när allt kommer omkring, det är ju detaljerna som gör spelet.
Förrenderad livskraft
Åh, var ska jag börja? Att bara vandra planlöst runt i de stora städerna är en upplevelse i sig. Varje förrenderad bakgrund är ett konstverk och de är så fulla av små överraskningar och liv att jag glömmer bort hur statiska de egentligen är. På en skylt läser jag om den "lagårdsfärska mjölken från Lindblum-platån". När Zidane får syn på ett svärd stor som en människa utbrister han: "I remember a guy with spiky hair who carried something like this."
Active time events var ett ganska smaklöst namn på ett utsökt inslag. Då och då får du chansen att trycka på en knapp för att se vad de andra karaktärerna i sällskapet har för sig. Det faller sig som så att gruppen ofta delar på sig i städerna och spatserar runt på egen hand. Här lämnas det stora dramat därhän och vi får lära känna hjältarna i hjärtevärmande små skådespel.
Trots att bakgrunderna är förrenderade sjuder de av liv.
Adelbert Steiner, prinsessans personliga livvakt, är förblindad av sin plikt. När han vandrar planlöst runt bland de vykortsvackra byarna kan han inte njuta av nuet. De lekande barnen, trivsamma stugorna och vajande sädesfälten går honom helt förbi, eftersom prinsessan måste föras tillbaka till säkerheten i slottet. Plikten framför allt. De andra ifrågasätter hans sätt att tänka och går så långt att de undrar om hans tankar ens är hans egna. Och ett litet frö börjar gro.
Berättelsen tar tid på sig, utvecklas med fingertoppskänsla och karaktärerna växer med den. Prinsessan anpassar sig till verkligheten utanför sin skyddade värld, den lilla trollkarlspojken Vivis existentiella kriser avlöser varandra men hans resa från att inte veta sin plats till att hitta sig själv visar sig vara en av spelvärldens finaste.
Det är många bäckar små som till slut rinner samman och en vacker vild fors träder fram. Och även om Final Fantasy IX är en vacker saga så innehåller den också sin beskärda del av svärta och rädsla – men den tar aldrig över. Det finns hela tiden en hoppfullhet om att allt ska ordna sig, om att sagan ska ha ett lyckligt slut. För annars vore det inte en saga.
Ibland ser det mörkt ut, men hoppet överger aldrig hjältarna.
De lågupplösta bakgrunderna kommer inte till rätt på 50-tums HD-apparater. Filmsekvenserna har tappat sin tekniska briljans och polygonkaraktärerna är tröstlöst gryniga. Det är naturliga konstateranden som lär komma till de flesta en, två och tre gånger under sina första timmar. Men du behöver bara blunda och lyssna på Nobuo Uematus enkla och rena melodier och låta sig svepas med. Tro mig, efter en stund är grynigheten som bortblåst.
Så tack, Square. Tack för att ni gav det oförfalskade sagoberättandet en sista chans, en sista final. Måtte den stora konstformen få vila i frid.
