Steven Spielberg och Peter Jackson försöker inom kort göra serietidningslegenden Tintin rättvisa på biodukarna. Med Hollywood-högdjurens samlade erfarenhet och svullna plånböcker kan de mycket väl lyckas. För #Ubisoft är läget kärvare. De har fått det otacksamma uppdraget att göra spel av filmen, och vi vet alla hur det brukar sluta.
Men att såga #The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn redan på uppstuds vore både orättvist och slappt. Det som förhandsvisats antyder ett spel med influenser från Donkey Kong Country, #Little Big Planet och gamla Prince of Persia. Inte nog med det – det har sett riktigt kul ut.
Handlingen vilar på seriealbumen Enhörningens hemlighet, Rackam den Rödes skatt och Krabban med guldklorna. Utvecklarna bänder Hergés berättelse så att de passar spelets behov, och fastän minnesvärda episoder som Tintins första möte med Haddock, flykten från Karaboudjan och hur kapten kommer över slottet Moulinsart finns med får de stå i bakgrunden för spelets huvudingrediens – plattformshoppande.
Plattformsskuttande i två dimensioner gör Tintin riktigt bra.
De mestadels tvådimensionella banorna består av ett par våningar med hinder och strategiskt utplacerade skurkar. Pacifisten Tintin nyttjar förstås inte skjutvapen, utan avväpnar motståndet med knytnävarna. Emellanåt står krukor och andra kastvänliga föremål till buds, där min favorit är att kasta en klase bananer framför fötterna på boven och se hur han under förvånade utrop oskadliggör sig själv genom att halka in i väggen. Smakfull slapstick i bästa Tintin-anda, liksom stjärnorna som snurrar runt skallen på den som åker på stryk.
Tintins framfart hindras av både bovar och klurigheter. Om en plattform är nerfälld får du leta lösningar i närmiljön. Ett par storvuxna snurrande kugghjul? Testa om inte den där metallburken som ligger och skräpar i hörnet kan stoppa dem. Spärrar en betongvägg framfarten? Lyft upp Milou till ventilationshålet och låt honom sniffa runt i de trånga gångarna i jakt på en lösning. Plattformandet varieras med andra spelmoment, till exempel flygplan med både dogfights och hinderbanor, gråtrist sidvagnsracing där du och Haddock undviker hinder och skjuter motståndarbågar med slangbella, och fäktning med Haddocks förfader på självaste Enhörningen. Ingen av dessa bitar lyfter spelet, och den sista vinns med slumpmässigt knapphamrande/spakbändande.
Motståndslöst
Plattformsdelen håller högre klass med sköna (men genomgående enkla) problem att lösa. Det finns mycket sånt i Tintin, men samtidigt återanvänds samma problem och scenarier. Vilket är signifikativt för spelet: du möter Alan i närmast identiska bossfajter tre gånger. Men tjatigt hinner det ändå inte bli, dels för att spelandet är underhållande, dels för att storyläget betas av på en bra bit under sex timmar. Vilket vore under all kritik om det inte vore för att co-op ger ett par extra timmars speltid.
Två spelare kör tillsammans på samma skärm och den första timmen stöter de på ungefär samma lättlösta problem som i berättelsen. Förtydligande: extremt lättlösta. Jag och co-op-kamrat @Fredrik Eriksson låter syrligheterna hagla över den obefintliga svårighetsgraden, och vi låter oss inte blidkas av att vår framfart belönas med vansinniga bonusutseenden (stora skallar, deformerade huvudfigurer, för att nämna två) eller det förvirrade upplägget med en Haddock som hallucinerar fram händelserna efter ett slag i skallen.
Haddocks anfader var kanske inte riktigt så manlig som man hade trott.
Men sen händer något. Problem som kräver åtminstone grundläggande hjärnverksamhet smyger sig på och karaktärernas olika färdigheter visar sig från sina bästa sidor. Tintin har änterhake, Haddock kan slå omkull tegelväggar, Dupondtarnas käppviftande funkar som sköld och Castafiores exceptionella hoppförmåga överröstas bara av hennes komiska operaylanden. Fredrik går hem två timmar senare än planerat, och som alla gamers vet hamnar sånt på spelets pluskonto.
Tintin undviker den vanliga filmspelsfällan genom att inte vara generiskt skräp, stundtals är det faktiskt riktigt underhållande. Samtidigt är det alldeles uppenbart en produkt som antingen stressats fram till filmpremiären eller som ingen brytt sig om att ge mer än grundläggande omsorg. Det hade räckt med att höja svårighetsgraden för att ta udden av den grövsta kritiken – att det är vansinnigt kort och vansinnigt enkelt. Då hade jag haft lättare att överse med dassig grafik och zombie-AI. Tintin känns som en bortslängd chans till ett usträckt långfinger i fejan på alla oss som slentrianmässigt gnäller på filmspel. Anfäkta och anamma!
Fotnot: recensionen bygger på Xbox 360-versionen av spelet.
