Vi såg det inte då men efter #Super Mario World och #A Link to the Past gick #Nintendos största spelserier åt vitt skilda håll. Medan Mario ständigt omdefinierat vår syn på plattformsspel, 3D-upplevelser och i princip fört hela spelmediet framåt har Link försökt, ibland desperat, att återskapa sitt största äventyr. Alltså, medan Mario blickat in i framtiden har Link gjort tvärtom. Zelda-serien har varit en slav under sin länk till det förflutna.

Bokstavligt talat skyhöga ambitioner.

#Ocarina of Time var något av en 3D-tolkning av SNES-äventyret och #Twilight Princess var ett sätt att återuppliva sagans populäraste inslag ytterligare en gång. Vi köpte det rätt av men trots att titlarna älskats och hyllats har de stora innovationerna lyst med sin frånvaro. Zelda må ha levererat, förfinat och briljerat men är inte längre sinnebilden av det nytänkande äventyret.

#The Legend of Zelda: Skyward Sword balanserar på en tunn linje. Å ena sidan lyckas det förnya och putsa konceptet till den grad att det känns som ett spel av sin tid. Det är imponerande. Å andra sidan duggar referenserna tätt. På varje nytänkande situation går ett ökenpalats, en slangbella och en fjärdedels hjärtbit, vilket känns frustrerande. Men låt oss ta det från början, låt oss ta det från Skyloft.

Paradiset bland molnen

Den väldiga platån svävar ovanför ett kompakt hav av moln men däruppe skiner solen. Skylofts människor flyger sorglösa runt på sina svansförsedda fåglar, jagar fjärilar längs de branta stupen och sover gott på sina färggranna filtar i de små husen. Det är en glad inledning. Jag spenderar långa stunder med att bara vara, plaska runt i det kristallklara vattnet och njuta av utsikten som drar tankarna till stiliga akvarellmålningar.

Hyrule är som alltid ett vackert land, men byggstenarna känns igen.

Men här finns en nerv, om än av det naiva slaget. Den leder den aspirerande soldaten (Link, såklart) längs en tutorial, in i en grotta och snart upp bland molnen i ett fågelrace mellan honom och ytterligare en skock unga män. Alla vill de stiga i graderna och, kanske ännu hellre, ingå i en ceremoni framför gudinnestatyn. I år förrättas den nämligen av Zelda som för ovanlighetens skull varken är prinsessa eller kidnappad, utan helt enkelt en söt flicka.

Det ena leder som sig bör till det andra, och det i sin tur leder under molnen och bilden av 2011 års Hyrule framträder. Det är en vacker men också splittrad bild. Efter det fräscha Skyloft hamnar vi snart i täta skogar, ökenpalats och lavalandskap. Valet av miljöer kunde inte ha känts mer retroflirtande men det ska visa sig vara något av en synvilla. För bakom de bekanta kulisserna döljer sig ett spel med mer substans än du först tror.