Professor Layton är fortfarande den brittiska charmen personifierad. Med sin höga hatt, omisskännliga artighet och fäbless för gott te och nygräddade scones är han en ambassadör från öriket i sydväst som får drottning Elizabeth att rodna av skam. Lustigt nog är Hershel Layton inte ens från England. Bakom honom står japanska #Level-5, som förärades att göra både #Dragon Quest VIII och #IX för #Square Enix, men som kanske är allra mest kända för sin pyssliga och populära Layton-serie.

Luke är bara barnet och professorns assistent heter istället Emmy, en enerverande energisk flicka.

Ja, alla dessa pussel – pulsen som pumpar serien full med genomgående glada tongångar. Tankenötterna är många den här gången (170 stycken!) och sammanhanget de presenteras i är inte heller fy skam. Misthallery, den fiktiva staden ett par timmars bilresa från London med sina många kanaler, fungerar som ännu en förtjusande nedslagsplats. Men inte helt utan förbehåll. Fjärde spelet på tre år ställer krav. Krav på att serien ständigt utmanar sig själv, hittar nya vägar och överraskar. Dithän når inte #Professor Layton and the Spectre's Call, men det vore förbannad lögn att avskriva det hela som skamlös utsugning.

Ramhandlingen är visserligen välberättad och, framförallt, får vi reda på hur Layton träffade sin assistent, Luke ("Layton Origins", om ni så vill). Men historien, den sömniga lilla staden med sina färgstarkt excentriska människor och upplägget har setts förut. Och förut och förut. Fortfarande har jag svårt för pusslen som inte har någon förankring i storyn: "Hej, välkommen till vår stad. Här får du ett pussel." Hoppsan.

Enbart pusslen ger mer speltid än de flesta titlar mäktar med.

Än värre är kanske att en del pussel så sakteligen börjar kännas urvattnade; teet har svalnat och sconesen är torra. Känslan av att ha knäckt liknande matematiska konundrum och andra gåtor gör sig oroväckande ofta påmind. Att skicka djur fram och tillbaka över en flod (vargen äter katten som äter kycklingen etcetera) gjorde vi redan i originalet.

Men de flesta gåtorna är trots allt pigga, smarta och ger både huvudvärk och tillfredsställelse. Dessutom får vi ett par tidskrävande minispel vid sidan om, och det gör inte saken värre. Att bygga funktionella tågbanor och guida en fisk genom ett akvarium är inget billigt extramaterial. Tvärtom visar de att det finns potential för serien att fortsätta trollbinda oss under lång tid framöver. Men den här gången är Layton lite lat.