Google, Wikipedia, etcetera. Så sitter jag där igen och knapprar ivrigt in mytomspunna legender och glömda städer. Men El Dorado, Shangri-La och Lawrence av Arabien har bytts ut mot nya termer, andra folkslag och ett lika djungelrikt som mysterieomhöljt Centralamerika.
Fast det tog en stund att hitta hit.
Bärbart har aldrig varit läckrare, men portabla Nathan har mycket att leva upp till.
#Uncharted: Golden Abyss är ett kliv tillbaka jämfört med #Among Thieves och #Drake's Deception. Men det är nödvändigtvis ingen dålig utveckling. Även om de senaste äventyren inneburit fler spektakulära tåg-, flyg- och båtkraschar än det mesta finns det en enkelhet i originalspelet från 2007 som får mig att, åtminstone någon om gång om året, återvända till det.
Så få dramatiska crescendon till trots, #Uncharted: Drake's Fortune var och är ett fantastiskt, fokuserat äventyr. Med precis samma ord vill jag beskriva Golden Abyss. Däremot är kärleken inte lika omedelbar. Inledningen är onödigt klumpigt berättad. Jag saknar en bakgrund, starten är tvär och Nahan Drakes motiv grumliga. Både bildligt och metaforiskt är det en djungel därute.
Vitala skillnader
Något som dock slår an rätt strängar från början är hur #Sony Bend tagit sig till den nya Vita-tekniken. Bitvis är den briljant. Som i eldstriderna: med den ena spaken siktar du som vanligt men gyrot gör det sista finliret exceptionellt precist. Att ladda om vapen är också smidigare än förr, eftersom ett enkelt tumtryck på skärmens vänstra hörn – vapensymbolen – är allt som krävs. Att ta upp PS3-kontrollen kommer att kännas som ett smärtsamt steg tillbaka.
Smidighet är ett ledord som också genomsyrar de bästa bitarna av klättringen. Med pekfingret "målar" du Nates väg på pekskärmen och ser hur han för egen maskin tar sig uppåt och framåt längs klipporna och ruinväggarna. Känslan är onekligen nydanande till en början och att ta sats genom att luta konsolen kittlar även den nya slags äventyrarnerver. Häftigt? Ja. Nödvändigt? Egentligen inte.
Istället för att luta spaken kan du luta hela konsolen. Inte särskilt smidigt men desto mer inlevelserikt
Nathan Drakes vertikala bravader tillhör tveklöst något av det häftigaste i Uncharted-spelen. Sådant ändrar man inte ostraffat. Och ibland kommer känslan av att vara en åhörare, en tyst statist eller kanske ännu hellre, regissör för en enmannaföreställning. Nate är min skickliga marionett men han och jag är inte längre lika tätt sammanlänkade. Då spelar det ingen roll hur haktappande utsikten är över de dimhöljda bergen och det grönklädda landskapet.
