Hösten 2007 hamnade spelbranschen i nutidstrans. Nazismen bannlystes, gamla designdokument brändes på bål och orden ”modernt krig” blev grundlag. Efter fem år på samma WW2-tema som spikades av #Medal of Honor: Allied Assault och #Battlefield 1942 var #Call of Duty 4 exakt det spel alla ville ha. Men pendeln kan vara på väg att svänga tillbaka. Folk har ledsnat på hightech-vapen och strider i Napalm Death-tempo, och ett Berlin i ruiner våren 1945 blir märkligt nog en välkommen vilopaus.

#Sniper Elite V2 är ett återbesök i förra decenniet, såväl tema- som storymässigt (fast till skillnad från nämnda titlar från ett tredjepersonsperspektiv). Det beskrivs som en remake av 2005 års #Sniper Elite snarare än en helt ny titel, men oavsett vilket kretsar det kring den amerikanska prickskytten Karl Fairburne som under nazismens sista skälvande dagar ska sätta stopp för tyskarnas V2-raketer. I huvudsak med sniperbössa, kikare och planering, men han tar då och då hjälp av försåtsmineringar, minor, ljuddämpad revolver och, när situationen så kräver, maskingevär.

Pricksäkerhet belönas med detaljerad genomgång av vilka organ som kastat in handduken. Här ser det onekligen ut att vara hjärnan.

Fairbourne för ett enmanskrig mot nazister och ryssar, och uppdragsstrukturen går snitslad bana med förutsägbart utplacerade motståndargrupper och delmål. Omedveten retro, typ, men gameplaymässigt ändå en sorts befrielse – lågtempokrigare i WW2-miljö spelar som sagt en undanskymd roll i dag. Likaså väger själva prickskyttemomentet upp en del tillkortakommanden. Svårighetsgrad bestäms i tre fördefinierade steg, men den kan också justeras i detalj på områdena AI-motstånd, ballistik och sikthjälp. Med trovärdigare ballistik påverkas kulbanan av avstånd och vind, och du får kompensera med graderingarna i kikarsiktet för att lufta motståndarens hjärna. Dras svårighetsgraden ner en aning kan motståndarna taggas och följas via översiktskarta och siktesmarkör.

Spelar man Sniper Elite V2 med ambitionen att inte bli upptäckt tar uppdragen tid, ibland närmare två timmar än en. Motståndarna håller sig nära varandra och gör smygandet svårt, även om vissa uppdrag kantas av regelbundet återkommande sirener och bombningar som lagts in just för att kunna skjuta utan att det hörs. Men när du upptäcks på trängre banor blir det actionröj av det hela, och det är sannerligen inte spelets starka sida. Otympliga kontroller, oförutsägbara träffytor och en huvudperson som trasslar in sig i omgivningen gör närstrid till ett äventyr värt att undvika.

Hjärnbrist

Det funkar betydligt bättre i lägre tempo, när man siktar i lugn och ro eller pressar sig mot vägg eller golv utan akut tids- och precisionspress. På avstånd blir det inte heller lika uppenbart att fienden redan fått delar av hjärnan bortskjuten. Jag har observerat nazister och kommunister som tömt hela magasin mot varandra på tre meters håll utan att träffa, och jag har passerats av beväpnade soldater som tycker det är bättre att skjuta mig från den position tio meter bort där jag just fällt deras vapenbröder. Man förstår att tyskarna torskade när deras soldater ställer sig på öppen mark och pepprar med maskingevär mot den prickskytt de tror ligger gömd någonstans i husruinen 150 meter bort.

Tyskland tar en för laget.

Men vid sidan av bristen på motståndarintelligens har Sniper Elite V2 en tilltalande enkelhet. Förberedelserna, spanandet och den långsamma framryckningen ger spelet nerv, och att efter flera minuters förberedelser belönas av det slafsiga ljudet av ett headshot genom ögat förlåter mer än vad jag kanske vill erkänna. Den inneboende grottmänniskan får sitt: dödliga träffar belönas med en sorts röntgenbilder i slow motion med detaljerade redogörelser för hur levrar, lungor och hjärnor vantrivs i sällskap av hett bly. Blandar du två hjärnsubstanser med en och samma kula kammar du hem en achievement, som kanske får dig att glömma att offren faller ihop i exakt samma rörelse.

Alla tre versioner av spelet innehåller co-op-uppdrag online, där två spelare delar prickskyttebördan. Pc-versionen har därtill fyra mer traditionella multiplayerlägen. Dessa, som snålt nog alltså saknas på konsol, är deathmatch och distance king (båda solo eller i lag). I det senare ger varje kill poäng, ju längre skott desto högre poäng, och först till en bestämd poäng vinner. Problemet med sniperspel online – att hitta den som sköt dig – kan minskas något genom att ställa in servern så att banemannens position visas med en killcam. Valmöjligheter för minor och andra alternativa avrättningsmetoder förgyller onlinestriderna, fast den otålige bör förstås ägna sig åt något annat spel.

Följden av sauerkraut-luncher, toalettbrist och rökning.

Känslan av att #Rebellion har sina bästa dagar bakom sig, närmare bestämt vid 1999 års #Aliens versus Predator – ruckas inte nämnvärt av nya Sniper Elite. Det har designmässiga band till en tid när andra världskriget var det hetaste sedan 3d-grafikkort, och helheten naggas av undermålig AI och stundtals knaggliga kontroller. Något gör ändå min blodiga resa genom ett Tyskland på helvetets rand ganska njutbar. Kanske en inte alls avsedd retrokänsla, kanske sätter blodmoln i slow motion fart på något primitivt belöningshormon. Oavsett vad så är det precis tillräckligt för att Sniper Elite V2 ska orka sig upp till ett godkänt betyg.

Fotnot: recensionen bygger på Xbox 360- och Windows-versionerna av spelet.