New Super Mario Bros. 2

#New Super Mario Bros. är en av #Nintendos största guldkalvar någonsin. Hittills har plattformsfenomenet sålt i 29 miljoner ex. Jag säger ”hittills” eftersom sexåringen fortsätter dominera försäljningstopparna år efter år. I det avseendet är #New Super Mario Bros. 2 världshistoriens kanske mest väntade spel. För att denna möjlighet skulle gå dem ur händerna hade Nintendo behövt tappa all vett och reson – något som E3-mässan tidigare i somras å ena sidan visade att de mycket riktigt kan ha gjort.

Å andra sidan är spelet här nu. Och efter att blåst igenom äventyret på knappt fyra timmar inser jag att nya Mario börjar kännas gammal. DS-originalet levde mycket på att det var Marios första sidoscrollande strapats på evigheter. #Wii-uppföljaren var en fullkomligt makalös co-op-dröm och fick mig att tro på braksuccé för tvåan till 3DS. Visst kändes spelets vinkel, den med att samla guldmynt på hög, som en axelryckning. Men #Nintendo är Nintendo och jag trodde de hade en poäng.

Det hade de inte.

Gotta bank 'em all

”Sluta inte spela förrän du har en miljon mynt”, står det uppfordrande på boxens baksida. ”Okej”, tänkte jag och började samla. Den gyllene eldblomman fick Mario att spotta guldeld och fienderna explodera i ett regn av mynt. Guldringen förvandlade sköldpaddor och goombas till guld och med guldklossen på huvudet lämnade Mario en ström av gyllene mynt efter sig.

Pengar! Pengar! Pengar…? Ganska snart inser jag att samlandet är poänglöst. Mario behöver inte betala någon hyra eller köpa dyra prylar. Mynten finns bara där för skapa känslan av ofantlig rikedom. Men tömmer vi kassaskåpet inser vi att New Super Mario Bros. 2 är ett ganska fattigt spel. När jag till slut störtar Bowser och räddar Peach står jag där med drygt 10 000 mynt – och inte är jag särskilt lycklig. De där 990 000 som saknas kan jag leva utan.

Bortom rikedomarna är spelet ett ganska enkelt plattformsspel. Det är varken särskilt kreativt eller svårbemästrat. Mario rusar fram igenom öken-, is- och lavavärldar där nyheterna är lika små som pengarna är stora. Visst är det roligt och sådär ”Mario-mysigt”, men supercharmen och nytänkandet från fjolårets #Super Mario 3D Land vill inte infinna sig. Och att klara Bowser och alla hans kids med 150 extraliv är inget annat än ett underbetyg för utmaningen – eller snarare ”utmaningen”.

Mario är fortfarande bra, men inte bäst. Och i min värld är detta också ett underbetyg för ett Mario-spel. För när det väl vågar sätta mina plattformsfärdigheter på prov blixtrar det till. Spökhuset där hemliga gångar leder till hemliga gångar, som leder till hemliga gångar är underbar frustration. Att rida på ett gigantiskt dinosaurieskelett över en lavasjö och att nyttja böljande blockformationer till sin fördel är stor plattformsdramatik. I skogen höjer och sänker sig den giftiga sörjan och som mini-Mario gäller det att bokstavligt talat gå på vattnet. Och självklart finns det nya världar och sinnrikt gömda stjärnmynt att hitta för den som vill och orkar.

Ja, bortom de (alldeles för) många alldagliga banorna finns det fortfarande plats för fenomenal underhållning. Men Nintendo visar mästartakterna alldeles för sällan och lutar sig mot en pengagimmick utan substans. #New Super Mario. Bros U blev med ens ett vanskligare spel.