Transformers: Fall of Cybertron får mig att på riktigt ifrågasätta min spelsmak. När jag twittrade ut att jag tyckte det var bra fick jag frågan hur jag kan gilla något som är så standardmässigt. För visst är det så. Det finns inget med spelet i sig som är unikt. Det är ett helt vanlig actionspel ur tredjepersonsperspektiv som dessutom har simpel kontroll och upprepande spelmoment.

Fall of Cybertron är en direkt uppföljare på 2010 års War for Cybertron. Inte helt oväntat, eller hur?

Spelet faller mig inte alls i smaken till en början. Det första jag gör är att fnissa när den överdrivet pompösa apokalypsmusiken drar igång. Ett inbördeskrig har brutit ut mellan Autobots (robotar med känslor) och deras ärkefiender The Decepticons (robotar utan känslor). De förstnämnda försöker fly hemplaneten medan de andra försöker hålla dem kvar för att antingen förslava eller förinta dem. Premissen är omöjlig att ta på allvar precis som det är oundvikligt att skratta åt hela "robotbilar med empati"-grejen. Men jag blir satt på plats redan i första kapitlet när jag till min stora förvåning rörs över att en robot offrar sitt liv för en annan.

En fordonmanisk pojkes våta dröm

För de 80-talister som växt upp med Transformers är det ett kärt återseende med nästan samtliga karaktärer. Optimus Prime, Bumblebee, Cliffjumper och Jazz är bara några av dem. För mig som hann uppleva 10 månader av det årtiondet är det en ny bekantskap som stiftas. Och jag kan ärligt talat inte se dem som annan än resultatet av en fordonmanisk pojkes urspårade våta dröm. Dessa Autobots med halvhumana och smått perversa ansiktsdrag får det att krypa av obehag i mig. Kanske är det tack vare interaktiviteten jag ändå lyckas relatera till dem någorlunda i 12 ganska korta kapitel. Var och en av dem har unika förmågor som att kunna piska sig fram, förvandla sig till bilar och helikoptrar och styra över jätteroboten Metroplex (som påminner mig om jättepepparkakan i Shrek). Men trots karaktärsvariationer samt strider som når episka proportioner känns det hela till slut väldigt upprepande. Saker och ting sprängs till höger och vänster och förhindrar ens framfart, man sätter igång mekanismer för att kunna ta sig vidare, man flyr undan Decepticon Transformers, skjuter och blir skjuten på, får ytterligare en väg blockerad, tar en omväg och flyr återigen.

Ytan är bombastisk och röjig, men bortom explosionerna saknas tuggmotstånd.

Kontrollen i Fall of Cybertron är lätthanterlig och nybörjarvänlig, och kanske lite väl simpel och motståndsfattig för de som har pistolavrättandet inne. Jag ska inte sticka under stolen med att jag är skitdålig när det kommer till att sikta i spel. Jag fyrar som regel av ett par skott innan jag lyckas träffa ett ben, vilket gör att jag nu för en gångs skull känner mig duktig. Däremot är en stor miss i stridstekniken att man inte kan skydda sig överhuvudtaget. Det går inte att försvara sig mot närstridsattacker, ducka undan missiler eller ta skydd mot beskjutning bakom väggar. Så länge man har gott om tålamod – vilket jag inte har – återfår man dock livet automatiskt om man inte tar skada under tiden.

Så vad är det som lockar med spelet? Adrenalinet som sprutar konstant i det actionladdade spelet och som aldrig lugnar ner sig är en av dem. Någonstans mellan att ha glömt den bajsnödiga berättelsen med de krystade dialogerna och tröttnandet av all upprepning har jag faktiskt ganska roligt. Det kan vara för att jag haft noll förväntningar på att ha just det i och med att jag alltid tyckt att Transformers-fenomenet varit töntigt och att jag med sårat självförtroende avsagt mig allt vad shooters heter. Jag tar å andra sidan delvis tillbaka det jag twittrade om – att det var riktigt bra – i och med att mina positiva intryck efter robotuppoffrings-incidenten inte blev bestående spelet igenom. Nog för att det bitvis är underhållande, men det är inget spel jag kommer lägga på minnet, prata om eller ens våga rekommendera till Transformers-fans då jag själv inte är ett.

Minsann, är det inte en... Tyrannosaurus tech!?

Jag har tillslut kommit underfund med vad som för mig är spelvärt. Att skratta är något jag sällan gör i spel, vilket jag gjorde här även om det snarare var för att jag skrattade åt det. Det behövs ingen tajt eller oförutsägbar story, vassa dialoger eller livsomvälvande budskap. Ett bra spel kan även vara när man kan förbise dess brister och ändå njuter bort några timmar av dagen. Och med sin enkelhet är det svårt att inte göra det med Transformers: Fall of Cybertron.