Jag grimaserar lätt, kniper ihop ögonen och tittar på skärmen från lite olika vinklar. Har jag råkat starta en gammal modifikation till #Unreal Tournament 2004? Karaktärerna rör sig stelt, eller snarare inte alls om man tittar på överkropparna, och när jag möter min första fiende är striden över innan jag ens fått iväg ett hugg med mitt korta svärd. Vad hände?
Det första intrycket av #War of the Roses från svenska #Fatshark, som tidigare släppt multiplayerfokuserade #Lead & Gold och gulliga pusslaren #Hamilton, är inte särskilt gott. Det blir snabbt uppenbart att det här är en titel som kräver mycket av sin spelare och är rent ut sagt oförlåtande mot nybörjare.
Ännu en i raden av smått pinsamma lumpenbilder
War of the Roses är såklart mest tänkt att spelas online mot andra men jag startar ändå det som kallas slagfältsträning för att få en bäring på kontroller och upplägg. När jag väl kravlat mig igenom det första intryckets våndor får jag små uppdrag, som att döda fem fiender eller att hålla en kontrollpunkt. Det visar sig också vara basprinciperna för hela spelet. Vid lanseringen har du tillgång till två spelsätt, rena lagslagsmål och flaggherravälde. Allt som allt är offline-delen inte särskilt givande, eller för den delen det pedagogiska verktyg du förväntar dig. Gör dig själv en tjänst –ge dig rakt ut i de riktiga striderna. Det är lite som att dra av ett veckogammalt förband, det svider till men det är ingen idé att dra ut på det.
Från första början har du bara tillgång till en enkel fotsoldat med det dröjer inte länge förrän fyra fördefinierade stridisar är tillgängliga med olika typer av utrustning, från snabba bågskyttar till långsamma svärdsviftare i metallskal. Jag gissar att de valt det upplägget för att göra det enkelt för nybörjaren men mitt intryck blir snarare tvärtom. Här kommer jag stroppande i mina enkla persedlar medan en riddare i full plåtrustning skrattar åt mig medan hans lans perforerar min bröstkorg.
Once I was a gamer like you guys. Then I took two arrows to the head.
War of the Roses blir intressant först när du får välja din egen utrustning, något du får göra ganska snart. Men räkna med ett par speltimmar för att låsa upp ytterligare och bättre saker. När du väl tragglat dig igenom de där första, ganska mediokra spelomgångarna som levande måltavla börjar något magiskt sippra igenom din blodiga ringbrynja. Du får råd att uppgradera pilarna till ditt armborst så att de gör mer skada, skaffar bättre syn så att du kan zooma in och helt plötsligt sätter du ett helt fantastiskt skott rakt i ansiktet på din plågoande 50 meter bort. Efter det börjar spelet att glänsa, som om du äntligen lyckas torka ditt eget blod ur ögonen och se klart.
I am on a horse
Med fler och fler framgångsrika sessioner bakom dig får du också mer guld att köpa bättre saker för. Det dröjer inte länge innan jag har min trogna armborstskytt fullt utrustad – perfekt när motståndarna fegar bakom skydd. När de dumdristar sig ut på öppet fält kan jag i nästa omgång istället sadla min häst och ta fram det fyra meter långa grillspettet. Känslan av att möta en beriden fiende på ett morgondisigt engelskt fält och få både farten på din springare och siktet med lansen att stämma till den grad att han i andra änden avlider innan han nuddat marken är smått fantastisk. Den höga inlärningströsklen för War of the Roses gör att belöningen när du lyckas också är betydligt maffigare än i andra spel.
Stridssystemet är i grunden enkelt. Du kan välja att slå från höger och vänster, stöta framåt eller att hugga uppifrån. Pareringarna fungerar på samma sätt vilket bäddar för intressanta dueller, särskilt när olika typer av rustningar (och deras olika delar!) kräver olika sorters taktik och verktyg. Att till exempel försöka sticka hål i plåt med en vass egg är sällan effektivt, då är det desto mer effektivt att satsa på rent trubbigt våld. Fatshark har säkert lagt ner timmar på efterforskningar i ämnet men räkna med att balanseringskrav kommer att hagla i chatten den närmsta tiden. Det stora problemet är att spelet inte kommunicerar ut vapnens för- och nackdelar på ett bra sätt. Striderna känns ibland mest som ett slumpartat viftande vilket förtar mycket av nöjet.
Tandläkarskräck är ibland befogad.
Många efterfrågar också fler spellägen – belägringar och dueller ligger högt i kurs – och enligt det officiella forumet är det på gång men det är inte tillgängligt på lanseringsdagen. Jag skulle gärna se att valet av karta i serverbläddraren sågs över, just nu fungerar det inte och jag har redan hunnit hitta ett par favoriter. Turneringsfältet i London är trevligt med ett tjugotal stridande, det blir rätt stökigt med flera, och när du väl hamnar på en server med 64 spelare är krigskaoset ett faktum.
War of the Roses har stor potential att skapa samma sorts episka strider som till exempel Battlefield gjort sig känt för men samtidigt är inlärningströskeln lite för hög. Det krävs en viss sorts nörderi för att till fullo uppskatta alla små detaljer Fatshark öst in i spelet, ett Red Orchestra på 1400-talet, fast lite stelare och med fler kodfläckar. Det är synd, för när det väl glänser erbjuder det en smått unik spelupplevelse.
