Det är alltid en varningsklocka när recensenter världen över inte får ett spel förrän samma dag det släpps. Det signalerar en förmodligen inte helt ogrundad rädsla från skaparna att våra åsikter kan påverka den inledande försäljningen på ett negativt sätt. Utvecklare och utgivare är inte blinda, de jobbar trots allt med att utforma spel och är väldigt medvetna om vilka skavanker som existerar.
Jag vet inte om så är fallet med #Medal of Honor: Warfighter. Dels är förväntningarna inte särskilt höga och dels innehåller det så mycket kladdig amerikansk stolthet att slutscenerna får mig att vilja kräkas. Jag bjuder på den spoilern. Vägen dit är i mångt och mycket precis vad som utlovats: en shooter i modern miljö som tar vid efter den nu två år gamla comebacken för varumärket Medal of Honor.
Terroristerna!
#Danger Close har alltså haft två år på sig att följa upp en ganska medioker och stundtals dåligt scriptat kampanj, plus att de nu också fått arbetsbördan för flerspelarläget (#Dice är inte ansvariga för det i år). Jag kan inte påstå att de har lärt sig sin läxa, upplevelsen offline är fortfarande långt ifrån vad konkurrenterna erbjuder. De karaktärer som återkommer från det första spelet har lämnat Afghanistan och rör sig istället över hela världen i hopp om att stoppa en internationell terroriststyrka. Såklart.
Död genom dörr.
Regin är fortfarande tafflig. Förutbestämda händelser tar onödigt lång tid på sig eller fungerar inte alls, och dina så kallade elitsoldatspolare kan knappt döda en fiende rakt framför dem. Kampanjen lyser upp vid ett par tillfällen, ironiskt nog i de styrda fordonsbitarna – en annars klassisk tråkfälla. En biljakt i Dubai och ribbåtsåkande i vansinnesfart i ett översvämmat Haiti blir höjdpunkterna under de 6-7 timmar jag spenderar på den. Den lilla, lilla valmöjligheten du har under genomspelningen är hur du vill ha sönder dörrarna när du gör hembesök hos herr Taliban. Ett litet metaspel ingår: du låser upp nya möjligheter genom räknade skallskott från föregående farstuinträde i slowmotion. Trots indianyxor, kofot och diverse sprängämnen är det snabbaste och effektivaste ändå den inledande kängan.
Inför årets Medal of Honor har vi vid varje marknadsföringstillfälle matats med devisen hur mycket inblandning riktiga soldater har haft i utvecklingen. Varje uppdrag inleds också med texten ”baseras på verkliga händelser” – som om det skulle vara en kvalitetsmärkning. Warfighter försöker också via mellansekvenser visa vad som finns bakom soldaterna: familjer som är trötta på att mannen försvinner så fort världen behöver räddas, men som i slutändan ändå förstår med ett leende – inte ska kvinnliga känslor stå i vägen för nationens behov. ”Vi är få förunnade att få leva bredvid dessa extraordinära män som slåss för vår frihet” är kontentan i sluttexterna. Och det är då middagen är på väg upp.
Så.Mycket.Känslor!
Jag har alltid älskat actionspel, försvarat dem när folk ställt sig skeptiska till våldet. Men snart har jag slut på argument. De började dräneras på flygplatsen i #Modern Warfare 2 och nu börjar jag på allvar få svårt för hetsjakten på autenticitet. Särskilt när den är så ensidig. När Medal of Honor försöker måla något mer än bara pangpang är det med en väldigt kladdig pensel. Visst får vi se gråtande fruar men var är känslorna hos soldaterna, de som sett sina kamrater bli skjutna i huvudet på nära håll? Krig är inte vackert. Krig är inte macho. Krig är död, både kroppsligt och själsligt.
