Sim City, Hot Pursuit och Most Wanted. Tre namn på sex spel. Kanske ett tecken på slöhet. Eller kanske frukten av hård tankeverksamhet hos EA:s marknadsförare. För det är ingen slump att tre nya stora spel heter exakt samma sak som tre gamla stora spel. Inga uppföljarsiffror, inga årtal – bara spikrak copy-paste.

Matt Webster, producent för 2012 års Need for Speed: Most Wanted, ser inga problem. Hans Criterion gör ett helt annat spel än vad Black Box gjorde med 2005 års Most Wanted, sa han när jag mötte honom för några veckor sedan. Han har rätt, årets Need for Speed kunde lika gärna ha hetat Burnout Paradise. Med eller utan siffra.

Polis. Donut-affär. Den här Porsche-föraren kan sina motståndare.

För britternas andra tillskott till EA:s racingsaga lånar friskt från den egna arkadsuccén. Årets berättelse är en sandlåda vid namn Fairhaven, en stad med slingrande vägnät och lyxbilar som blir dina att köra så fort du hittar dem. Varje bil har en handfull uppdrag av stigande svårighetsgrad knutna till sig, och varje framgång på stadens gator (nära krock, långa hopp, lyckade race, hittade genvägar, sabbade reklamskyltar, med mera, med mera) får plånboken att svälla. Med tiden ställs du i tur och ordning mot stadens tio gasgladaste invånare, där det övergripande målet är att själv bli poliskårens fiende nummer ett.

Typiskt Need for Speed

En trimmad bil gör resan mot målet roligare. Trimdelarna vinns i uppdragen och påverkar bland annat acceleration, toppfart, grepp, nitro och stryktålighet, och du kan när som helst byta befintliga delar med ett par snabba tryck på kontrollens styrkors. Det går att spöa bossarna otrimmat, men det är allt annat än enkelt och utöver egoboosten får du inget extra för besväret. Och ett besvär är det; motståndaren gasar som en galning, medtrafikanterna kör smärtsamt lagenligt, vägen envisas med att svänga och överlevnadsinstinkt är av underordnad betydelse hos Fairhavens trafikpolis.

Typiskt Need for Speed alltså. Nästan mer typiskt än vanligt. Criterion öser på med så mycket solljus, vatten, lera och däckrök att jag tappar orienteringen. Minikartan är för tajt i höga farter, kurvor dyker upp en halv sekund innan det är dags att svänga. "Den borde ha synts tidigare", muttrar jag och startar om racet efter en missad 90-graderskurva i centrala staden. En annan gång jagas min Audi R8 av sju moståndare, polisen lägger en smikmatta i tunneln och solen färgar skärmen bländvit när jag sladdar ur den i en bit över 200 blås. Då tycker spelet att det är en bra idé att fylla synfältet med en berömmande text om något jag just gjort. Det tycker inte jag, och hade inte tyckt ens om jag lyckats undvika att göra väggmålning av den tyska ingenjörskonsten.

Ser du internskämtet?

Spänningsmomentet sköter Most Wanted däremot utmärkt. Ett milslångt race i tättrafikerad innerstad, genom industriområden och ner i kringlande tunnlar håller pulsen konstant hög, och med målmarkeringen fem sekunder framåt och en motståndarnos jämsides pressar man nitroknappen i rent adrenalinrus. Så många och så täta race får mig att nästan glömma den allt annat än diskreta gummibandseffekten (ai-förarna anpassar farten efter dig), även om den blir närmast övertydlig i en mot en-lopp.

Fairhaven upplåter glatt sina gator också till multiplayer-race, men det har ett udda och lite hemlighetsfullt upplägg. När upp till åtta personer slagits ihop till en grupp ger spelet dem en samlingspunkt någonstans på kartan, och först dit blir en tävling innan tävlingen. Väl där berättas inte vad loppet handlar om eller vart ni ska köra förrän i startögonblicket. Ögonen stressar mellan tajta vägar, krocksugna motspelare och scrollande uppdragsinfo i skärmens nederkant. Ibland vankas vanliga race från en punkt till en annan, andra gånger ska det draftas en bestämd sträcka eller så bildar ni två lag med målet att hoppa ihop så många poäng som möjligt på tid. Och hoppen får ni själva hitta.

Bilden av en beslutsam poliskår.

Stadens öppenhet används också online, spelarna hålls kvar på gatorna och det bäddar för krockbus vid checkpointsen i väntan på att alla ska anlända. Men det är lite för otydligt, flera gånger blir vi stående utan att veta om det är vi eller spelet som missat att starta uppdraget. Vid något tillfälle hinner vi knappt klura ut vad uppdraget går ut på innan det är slut. Vid ett annat försvinner både uppdragstrigger och menysystem, och kvar blir åtta mållösa förare i en stad där ingenting längre betyder något. Buggarna kan förstås repareras och man lär sig snabbt vad uppdragen går ut på, men både multiplayer och andra aspekter känns aningen oputsade. Som när bilen efter krock spawnar rätt in i en vägg, eller spelmenyn som ibland försvinner när man bläddrar i den.

Men nog med gnäll, Most Wanted är det roligaste Need for Speed på år och dag. Criterion gifter förträfflig Burnout-action med den typiskt tunga NFS-känslan. De gör lika bra ifrån sig nu som för två år sedan, med samma typ av små irritationsmoment och stora stunder bakom ratten. Men ett Fairhaven sprängfyllt av göromål som fond är det som behövs för att lyfta Most Wanted ett steg, och det blir till slut en lätt vacklande 4 i betyg.

Fotnot: vi har testat PS3-versionen av Need for Speed: Most Wanted.