#United Front har haft ett sensationellt bra år. Hongkongdramat #Sleeping Dogs tog en hel spelvärld på sängen och gjorde längtan efter #GTA V mindre plågsam. Men än är det inte över. 2010 släppte kanadensarna #Modnation Racers, racingfesten som lånade lika delar från Mario Kart och Littlebigplanet. När de återvänder till kart-genren med just #Littlebigplanet Karting borde det innebära en himmelsk förening.

Sackboy byter tygbenen mot kart-racing.

Men mest är jag frustrerad. Sackboys motordrivna äventyr är inte alls den fusion av två superkoncept som jag drömt om. Om det är något är det en blek kopia av Mario Kart – som jag mardrömt om. En klon hade varit okej men det här är flera klasser sämre än #Nintendos rörmokarracing. Banorna är platta (ofta både bildligt och metaforiskt) och Littlebigplanet är inte alls lika färgsprakande som vi är vana vid.

Annars ramas kampanjen in av tramscharmiga mellansekvenser och möten. Där är allt som vanligt. Men så fort racingen drar igång förbyts det i en chansartad kaosfest utan vare sig charm eller glädje. Ofta kan jag söndagsåka i två varv för att samla prisbubblor och sedan i ett huj klättra från åttonde till första plats i slutspurten. Fast har jag oturen på min sida kan skillnaden mellan första och sista plats vara en välriktad missil i ändalykten.

Lyckans racing-lotteri

Glädjen över att vinna är aldrig euforisk, inte heller är missnöjet avgrundsdjupt när Sackboy rullar in på sjätte plats. Jag vet ju att, med en gnutta flax, kommer jag vinna nästa gång. Så fortsätter det längs kohagar, sandstränder, muffinsmaskiner och futuristiska städer. Jag ler åt berättelsen och suckar djupt åt spelet den rymmer. Vissa vapen har sina sidor (snabbspolningsknappen!), somliga banor rymmer alternativa vägar och det är småkul att svinga sig i änterhaken. Att spela split-screen och online fungerar föredömligt smidig. Men jämför jag med minnena från Mario Kart eller det bortglömda #Diddy Kong Racing är Sackboy inte ens nära.

Svinga sig genom en drakkäft? Inget konstigt alls.

Faktum är att de extra spellägena trumfar huvudnumret. Att supersladda sig genom en bana eller för egen maskin tävla mot tiden känns både rättvist och rätt skoj. Battle-banorna får också ett existensberättigande eftersom det här är okej med kaos, här hör det hemma. Tyvärr är en del av mervärdet låst för solospelaren – vilket i Sackboy-sammanhanget är lika märkligt som tråkigt.

Till skillnad från tidigare Littlebigplanet-eskapader fungerar inte kampanjen som en peppande inkörsport till egensnickrandet av banor. Den här gången är det snarare så att äventyret kräver ett kreativt community för att inte köra i diket. Och det finns hopp. På bara några minuter lyckades jag bygga en kurvig bana med branta backar. Du kan med ännu mer tid bygga fantasifulla racing-upplevelser, berätta egna historier och kanske, kanske skapa det rättvisemärkta spel detta borde ha varit från början. Framtiden får utvisa om fansen kan rädda Sackboy-besvikelsen.