Någon borde ha märkt något. Känt lukten. Sett munstycket pumpa gulsimmig vätska på marken. Eller anat oråd när en man med isblå blick smög omkring runt pumparna. Vad var det för silvrigt föremål han hade i näven...?
Men ingen gjorde något, och strax rivs luften sönder till ett eldmoln. Kroppar tumlar genom lågorna, bland dem en nunna i porriga lackkläder. De borde ha gjort något, långt innan de kommer till slutgiltig ro på den svedda marken. De skulle ha stoppat den kostymklädda mannen redan vid bensinpumparna. Men döda kroppar tänker inga efterkloka tankar.
Pruta aldrig, aldrig, aldrig hos bilmekanikern.
Den kan tyckas förutsägbar, rentav banal. Men den artificiella intelligensen lever efter en serie specifika regler. Regler som tydligt bestämmer vem, vilken klädsel och vilka prylar som ska väcka dess väktarsinne. Mannen i kostym borde göra det, men han hade lärt sig reglerna och höll sig på rätt sida av linjen mellan anonym och misstänkt. Därför kunde han pumpa ut bensinen och från säkert avstånd tända den eld som sprängde livet ur porrnunnan och en handfull korrupta poliser som var satta att försvara henne. Att överleva i #Hitman Absolution handlar om att förstå dessa regler och utnyttja dem till bristningsgränsen.
Problemlösaren
Hitman har alltid kretsat kring ett problem och många sätt att lösa det. Som att en person ska avrättas, i fallet med kvinnan vars klädsel säkerligen inte fått påvens välsignelse blev lösningen högljudd. Jag kunde även ha låtit en bomb blåsa ut hennes livsljus, fått fallande cementsäckar att se ut som en byggplatsolycka, satt en kniv i nacken från något mörkt hörn, eller låtit den beprövade pianotråden krama livet ur hennes smala hals.
Så långt spelar Absolution på förväntade strängar, och trots sex långa år sedan senast känns det naturligt att åter ta kontroll över Agent 47. En kontroll som fått bättre flyt och mindre stelhet, även om jag måste stå på exakt rätt plats för att kunna interagera med omgivningen. Men jag rör mig mjukt, pressar mig mot väggen och går hukande fram till en skyddande låda. Slänger en flaska som avleder vakternas uppmärksamhet och hittar nytt skydd i ett tomt rum – en varningstriangel i menyn berättar att här får inte kostymklädda män vara. Ena vakten återvänder. Ett ljudlöst headshot, jag släpar in kroppen i ett tomt skåp och snor kläderna. Triangeln slocknar och mördarodyssén förblir anonym.
Bullriga bössor får anmärkningsvärt mycket plats i vapenarsenalen med tanke på att Absolution är som bäst när det spelas tyst.
47:ans återkomst kantas av konspirationer och storyvändningar, och mordorgien motiveras av jakten på den klyschigt genomonda Blake Dexter (spelas utmärkt av Keith Carradine) som har den genomonda mannens lika klyschigt missfärgade tänder. Storyn håller på sin höjd ljum actionklass och #Io Interactive slarvar med både berättande och teknik. 47:an kan ha bytt kläder på vägen mellan två rum. Vakter hittar gömda kroppar trots att det ska vara omöjligt. Och att gå in i en lokal med hölstrade Silverballer-pistoler för att i nästa scen ha dem i näven för att storyn så kräver stinker unken gårdag.
