Det började redan sommaren 2011. Ännu ett E3 jag inte hade möjlighet att åka till. Kollegorna kom hem med saliga leenden på läpparna och kunde inte sluta höja molnstaden Columbia till skyarna. Och så fortsatte det. Där stod jag på sidlinjen, ännu ofrälst och undrade vad det var de hade sett där bakom stängda dörrar. De trailers som släpptes var verkligen inte nog för att jag skulle dela deras längtan. Filmerna fokuserade på just det jag tyckte var tråkigast med det första spelet - striderna - så jag förstod inte.
För trots att jag gillade resan ner till Rapture hade Ken Levine helt enkelt inte tillräckligt med förtroendekapital hos mig för att jag skriva under på hans vision automatiskt. Jag har blivit avtrubbad, yrkesskadad och kanske en smula cynisk genom åren som professionell spelnörd. Det där förväntansfulla pirret i magen är liksom instängt i en atombombssäker bunker.
Välkommen till Columbia
De senaste tio åren har spelens berättarteknik tagit stora kliv framåt men ändå misslyckats påfallande många med att förmedla en känsla för karaktärernas personliga resa genom historien. Många rör sig genom storyn istället för att vara storyn. I Infinite får du följa med på, inte bara en sådan resa, utan två, och du har aldrig upplevt något liknande. Det har gått ett par dagar sedan eftertexterna rullade och den där bubblande magkänslan jag saknat så länge dröjer sig fortfarande kvar. Min bunker är raserad. Bomben #Bioshock har briserat.
Medan många redan har avfärdat Booker DeWitt som de anonyma händer vi ser på skärmen i alla shooters, särskilt efter hans badboy-pose på omslaget, inser man snart att han är mer än bara ett par vapenbärande nävar. För första gången har Bioshock-serien en karaktär som pratar och som inte bara existerar genom andras monologer. Men det är också Elizabeth som på ett spektakulärt sätt lyser upp och bär hela spelet. Jag förstår varför utvecklingsteamet både älskat henne, och velat förkasta henne ur spelet. Datorstyrda kompanjoner har aldrig fungerat så här bra.
Ett enkelt uppdrag
Trots att hon följer oss genom nästan hela spelet är det inte med henne historien tar sin början, utan med herr DeWitt. En Pinkterton-buse som efter upplevelserna vid Wounded Knee år 1890, där amerikanska kavallerister mer eller mindre avrättade närmare 300 indianer - män, kvinnor och barn - är så själsligt trasig att han bara kan fortsätta fylla sitt liv med en sak. Mer våld. Till slut lyckas han gå för långt även med en privatarmés mått mätt och blir avskedad. Sprit och spelande är det enda som kan dämpa ångesten efter karriären i vakt- och detektivfirman, som vid sin höjdpunkt hade fler anställda än det amerikanska försvaret och som blev ökända som hårdhänta strejkkstoppare.
För att bli kvitt sina stora spelskulder tar han sig an ett uppdrag som verkar enkelt: att hämta hem en bortrövad flicka till New York.
Vilken religion vill du få i huvudet?
Medan DeWitt misshandlade både Pinkterton-måltavlor och sin stackars lever hade en annan man betydligt mer högtflygande planer. Precis som Andrew Ryan ett halvt decennium senare drömde Zachary Hale Comstock om ett samhälle utanför samhällets regelverk, bortom ideologier och myndigheter. 1893, lagom till världsutställningen, stod hans flygande stad klar och som dess egen profet ledde han sin flock ombord. Hans perfekta samhälle var redo att lyfta.
