All kärlek och heder åt Christopher Nolan, vars cinematiska fingertoppskänsla och tydliga vision har gett Batman (Läderlappen, fniss?) och i förlängningen Stålmannen ett existensberättigande under 2000-talet.

Värre ställt är det med DC Comics övriga stall, som trots nystarter och omtolkningar fortfarande känns pinsamt passé.

När de #Warner Bros-backade #Mortal Kombat-utvecklarna #NetherRealm Studios nu fått en andra chans att skildra en slå-på-truten-simulator med DC-serieblaskornas superhjältar är det svårt att inte fortfarande finna det fränt stinkande av ost. På gott och ont.

Andra gången gillt för NetherRealm. Och nu går det bättre.

Vi kan till att börja med stryka ett tjockt streck över 2008 års kata-stro-fala #Mortal Kombat vs. DC Universe (en etta av fem i min bok), då det gjordes i utvecklarnas dramatiska svacka och identitetskris under ett kollapsande #Midway. 2011 års Mortal Kombat, det första efter nystarten under Warner-flagg med NetherRealm, vände den nedåtgående trenden och fick oss att ånyo tro på serien som en relevant aktör bland slagsmålsspelen.

Tar man sig an handlingen finner man sig i en salig superhjälteblandning när diverse parallella dimensioner börjar flätas samman, blandar olika versioner (!) av varje mer eller mindre namnkunnig karaktär och kastar om deras roller som onda respektive goda. En farligt vilsen Stålman, en annan utan sin Lois, en hygglig Lex Luthor kontra en illasinnad, flera Läderlappar och Jokrar. Det krävs full fokus för att hålla reda på alla vändningar i denna bråksåpa, förvånansvärt ambitiöst skildrad med långa överbryggande mellansekvenser och motiv för uppmatchningarna.

Det får mig dock att återkomma till karaktärerna, som i NetherRealms ostbågestinkande händer blir riktigt kladdiga. Man försätts i en perfekt storm av töntighet när de allra mest gycklarlika av DC Comics trötta gamla superhjältar och -skurkar silas genom ett lökigt Mortal Kombat-filter.

Ett malplacerat blodbad

Men här finns också underliga kontraster och kompromisser. Utvecklarnas halvhjärtade försök att “skita ner” stämningen på den här superhjältemaskeraden kommer genom att ovanpå applicera ytligt blodstänk, som sällan tycks vara kopplat till de visserligen komiskt överdrivna men ganska städade manövrarna. Här slits inga hjärtan ur bröst eller armar av torsor, och därför framstår blodet mest som en malplacerad eftertanke.

Dessutom känns förekomsten av quick time event-liknande minispel där man ska mota sina fiender med långa haranger av knapptryckningar innan fajterna verklighetsfrånvänt forcerad och tröttsam.

Allt annat än en crazy cat lady. Eller åtminstone en väldigt vass sådan.

Injustice är på många sätt rentav en superhjältebearbetning av Mortal Kombat anno 2011, och 2d-slagsmålssystemet har i grunden många likheter. Visuellt framstår det som om man helt enkelt "Mortal Kombatifierat" DC-superhjältarna och placerat dem i samma spelmotor. Men ansträngningar har definitivt gjorts för att utprägla en egen identitet.

Miljöerna erbjuder till exempel diverse fällor och möjligheter att överraska med under fajterna, och varefter de används och förbrukas rasar kulisserna runt deltagarna. Det finns också ofta flera delar eller våningar av varje inhägnad som man kan bråka sig mellan.

Karaktärerna i sig känns imponerande genomarbetade rent spelmässigt – NetherRealms har kärleksfullt tagit vara på deras särdrag i form av förmågor och trick. Varje karaktär har utöver sin vapenarsenal och repertoar av slagkombinationer också ett unikt specialföremål, och i linje med den japanska 2d-slagsmålstraditionen bygger man mätare som ger tillgång till spektakulära superattacker eller som kan tömmas stegvis för mindre och mer kontrollerade styrkeurladdningar. Här finns mycket att ta in; något utvecklarna definitivt borde ha förstått att fläta ihop med spelets handling.

En ovanligt pigg 73-åring.

Visst ser narrativet till att man ständigt styr olika karaktärer, men man tvingas ändå luta sig mot och plugga menyernas listor för att bekanta sig med deras respektive egenskaper. Pedagogiken hade kunnat vara mycket bättre och mer inbjudande om man rentav kunde uppfylla valfria delmål eller ta sig an små utmaningar under resans gång. Istället blir det mest att man håller sig till de billiga trick som ligger närmast till hands, utan att riktigt hinna fördjupa sig i någon enskild karaktär.

Totalt rör det sig om 24 spelbara bråkmakare; ett dussin per sida. Bland superhjältarna återfinns givna ansikten som Stål- och Fladdermusmannen, Gröna Lyktan, Nightwing-Robin eller varför inte den extremt oproportionerliga och fula tappningen av Wonder Woman, men också sådana jag knappt hört talas om – sugen på en vända med Shazam, Aquaman eller Cyborg?

Bland superskurkarna och antagonisterna kompletteras Jokern, Kattkvinnan, Lex Luthor, Bane och Deathstroke av skrattretande klåpare som Sinestro, Black Adam och Solomon Grundy.

Blodstänket passar in i Mortal Kombat men inte i Injustice.

Jag har på hela taget svårt att uppbringa entusiasm för merparten av de här figurerna, och finner mig halva tiden med att skämmas å spelets vägnar när handlingen skildras, ständigt högtravande. DC Comics behöver köra många utav de här halvmesyrerna till karaktärer genom en jäkla mixer och rulla resterna i djävulsk avföring för att de ska bli spännande. Men man kan ju å andra sidan påstå att det är den lättsamma ostigheten som är halva charmen!

Gillade man 2011 års Mortal Kombat-nystart lär man vara uppmjukad och mottaglig för detta. NetherRealms prioritering av 60 bilder i sekunden är sund, men styrningen kan precis som i Mortal Kombat kännas rätt stelbent och ryckig. Det hindrar inte Injustice från att – som slagsmålsspel betraktat – faktiskt vara underhållande.

Fotnot: Recensionen avser 360-versionen. Det släpps också till PS3 och Wii U.