Jag vet hur Jacob känner där han motvilligt sitter i bilen på väg till sommarlägret. Precis som honom sågs jag ofta av mina föräldrar som en eremit då jag hellre satt hemma och spelade tv-spel än gick ut och lekte med de andra barnen på gården. Men hade jag vetat att mina kolloäventyr skulle nå ens i närheten av samma proportioner som Jacobs hade jag genast stängt av konsolen, hoppat in i baksätet och uppmanat farsan att trycka gasen i botten.

Att dela på hyllutrymme med andra barn kan vara en riktig plåga.

Redan på vägen dit ser Jacob en konstig varelse vid vägkanten, som försvinner lika snabbt som den dök upp. När ett träd plötsligt faller ner och blockerar vägen står han inför en utmaning. Precis som i Professor Layton-serien triggar händelser, nya möten och konversationer igång pussel. I detta fall ska man försöka få ner en timmerstock i en gatubrunn så familjen kan göra vidare. På skärmen finns ett fyrkantigt område uppdelat i fem gånger fem rutor. Stocken tar upp två av dessa, på en ruta finns brunnen och på ytterligare fyra står det fåglar. Genom att svepa på skärmen får man stocken att resa sig upp, falla och rulla, och ska längs med vägen undvika att krossa de stackars små fåglarna.

Som ett summer camp

Väl på sommarlägret möts jag uteslutande av riktigt mysiga miljöer och unika karaktärer. Barn såväl som ledare är som tagna ur klassiska amerikanska summer camp-filmer med den överviktiga och något blåsta rumskamraten, den introverta mystiska tjejen, den galna mattanten och den stränga jympaläraren. Även om jag sett de flesta förut är alla så olika varandra att det är ett nöje att gå och prata med allihop för att se vilka gåtor de har åt mig. Men allra finast är nog Storfot, som mest ser ut som en lång man iklädd en orange päron och/eller orangutangdräkt.

I pusselmomenten är det oundvikligt att jämföra det med just Professor Layton. Löser du gåtorna utan misstag håvar du in fler poäng. Men de är inte ens i närheten av lika kluriga eller intressanta, utan snarare lightversioner av dem som den gode professorn redan briljerat i många gånger förr. Och den enda stora skillnaden här är att man har tre livlinor i form av släktingar man kan ringa för ledtrådar, och att man spenderar upphittade pantburkar på dem istället för guldmynt. Dessa burkar finns utspridda dels i lägret men även ute i skogen, och man hittar dem enklast genom att luta på konsolen för att söka sig in bakom buskar och annat där de kan tänkas gömma sig.

Med mer genomtänkta gåtor kan Jacob Jones äventyr bli lika kul som det är fint.

Humorn är för det mesta en härlig blandning mellan barns oförståelse för vuxenkultur och tvärtom. Som när Jacob och Storfot hittar en LP-skiva och ska försöka lista ut dels vad sjutton det är. Men det är egentligen bara det visuella och karaktärerna som utmärker. Allt annat har man sett kanske lite för många gånger tidigare. Men det är första delen av fem, och jag hoppas verkligen att utvecklarna kommer med mer nyskapande gåtor. För miljöerna och karaktärerna är störtsköna, men det är inte tillräckligt för att jag ska vilja vara kvar på lägret hela sommaren.

Fotnot: Recensionen avser Vita-versionen som kostar tjugo kronor. Spelet är också släppt till Ios för sju kronor.