Animal Crossing: New Leaf

Aldrig tidigare har jag känt att det finns så mycket och samtidigt så lite att säga om ett spel. I ena minuten känns livssimulatorn #Animal Crossing: New Leaf otroligt tunn och i nästa förundras jag av dess omväxling. Men det var knappast kärlek vid första ögonkastet. Det hela inleds med att rollen som borgmästare över en by i princip kastas på mig. Plötsligt har jag en liten stad och vad som kan vara spelhistoriens girigaste invånare att ansvara för.

För att ens kunna komma igång ordentligt med spelet måste man köpa hus och ta bolån – ett stort sådant dessutom. Innan jag vet ordet av har jag skulder upp över öronen som jag tvingas betala av med utdragna, triviala och lågavlönade uppdrag. Efter timmar av spelande har jag inte gjort så mycket mer än att plocka snäckor på stranden, skaka äpplen från träd, springa efter insekter med håven och gräva upp fossiler. För att sedan kränga dem till antingen den lokala affären eller en secondhand-butik för en minimal summa guldmynt. De något större slantarna tjänar man däremot på att utföra andras smutsgöra. Det råkar vara så att samtliga bybor är lata dagdrivare som inte ens orkar gå till grannen i huset bredvid för att lämna paket. I desperation finner jag mig själv fiska upp deras middag och springa runt över hela byn för att plocka ogräs.

Världens mest otacksamma jobb

Att spelet inte genast gör mig kär är egentligen en rejäl underdrift då jag länge såg det hela som poänglöst. Förmodligen för att jag innan ändå hunnit förälska mig i den otroligt mysiga estetiken och vad som såg ut att vara oskuldsfulla, söta karaktärer. Men det är svårt att bygga på de känslorna när jag tvingas dra allas strå till stacken. För att få byn att expandera krävs det att jag upprättar nya byggnader som jag helt och hållet får betala ur egen ficka. Men det är extremt tidskrävande när jag inte bara måste agera borgmästare utan även trädgårdsmästare, betjänt, inredningsarkitekt och skräpsamlare. Ännu mer frustrerande är det när folk inte arbetar eller betalar skatt, och samtidigt donerar ytterst lite till byggprojekten.

Det blir inte direkt bättre av att New Leaf har ett helt annat tempo än vad jag är van vid. I exempelvis #The Sims går tiden mycket snabbare i spelet än i verkligheten, och är inte det tillräckligt kan jag spola fram den med en enkel knapptryckning. I New Leaf är dygnen lika långa som i verkligheten – med allt vad det innebär. För en person som inte orkar spela varje dag i ett helt år måste man gå tillbaka till startskärmen så fort man vill ändra tid eller datum. Det är också efter att ha fuskat mig igenom dag, natt, vinter, sommar, nyår och säsongsbundna tävlingar som jag börjar se det hela med andra ögon.

Långsamt börjar det gå upp för mig att jag närmat mig New Leaf på helt fel sätt. Det är inget man kan hasta sig igenom. Det blir som allra bäst om man gör det till en lika självklar vardagsrutin som tandborstningen. För även om det känns som att man mest står och stampar på samma ställe händer det alltid något nytt varje gång man startar spelet igen. Sakta men säkert får jag byn att växa och anpassas utefter mina egna behov. Som när jag stiftar en lag som gör att affärer har öppet om kvällarna, när jag planterar massor med fina apelsinträd som får växa utanför mitt hus och när jag hittar något fint att inreda mitt rum med. Och just som jag trodde att jag aldrig avskytt karaktärer så mycket som i New Leaf vänds det upp och ned när jag spolar fram till min födelsedag. Vid min ytterdörr står en gris som säger att det är något viktigt jag måste titta på, för att sedan leda mig hem till den där jag möts av flera invånare. De har ordnat en överraskningsfest åt mig där de dekorerat rummet och bakat en stor tårta. När jag sedan blåser ut ljusen applåderar de och dansar raka vägen in i mitt hjärta.

Spelet kräver mycket, likaså dess karaktärer. Och det dröjer länge innan det känns givande. Men för den som har tålamod och spelar i små doser åt gången växer spelet. Även om jag själv inte älskar Animal Crossing förstår jag nu varför andra gör det, och att det i alla konstiga vardagsbestyr alltid finner något värdefullt att upptäcka.