Spelparodier är problematiska. Trots att det handlar om spel som de bygger på "komiska" meriter snarare än spelmässiga är de flesta humoristiskt bankrutt. Clayfighter, #Eat Lead: The Return of Matt Hazard och Pyst var varken bra eller särskilt roliga. Den enda riktigt lyckade spelparodin är Cow Clicker. Det sanslöst enformiga spelet – allt man gör är att klicka på en ko – lyckades nämligen vara exakt lika meningslöst som måltavlan FarmVille.

#Deadpool är #High Moon Studios humorbidrag och med tanke på att mina förväntningar har varit i höjd med fotknölarna är det överraskande bra; bitvis piggt och oförutsägbart.

Bäst att inte ta Deadpool på allvar när inte ens han själv gör det.

Till skillnad från jagsvaga, identitetssökande och allmänt vilsna hjältar som Bruce Wayne, Peter Parker och Clark Kent har Wade Wilson aldrig grubblat över "de svåra frågorna". Istället kåtar den schizofrene spandexpsykopaten upp sig över vapen och bröst, och slänger konstant käft. Deadpool har förvisso både exceptionellt läkkött och övermänsklig styrka. Men den superkraft han använder flitigast är att slå genom den fjärde väggen. På samma sätt som han i serietidningarna pratar direkt till läsaren är han här medveten om att han befinner sig i ett alldeles eget spel – och kommentarerna haglar.

Tonen slås an direkt när spelaren gör cribs-besök i Deadpools sunkiga ungkarlslya. I köket gör han ett dödsföraktande försök att käka en pizzaslice genom den rödsvarta masken. Sedan surfar han runt i internets undervegetation med hjälp av ett uråldrigt modem, blåser upp en sexdocka och lyfter en bokhylla, som visar sig vara en billig pappkuliss – skämtet: spelbudgeten gick överstyr på grund av alla feta explosioner.

Träffar stundom mitt i prick

Och så här fortsätter det. Deadpool levererar skämten i samma takt som hans automatpistoler spottar ur sig kulor. Det är förstås hisnande kvantitet över kvalitet. Humoristiskt befinner vi oss trakterna kring de bättre bidragen i Scary Movie-sviten. Det är självmedvetet plumpt och sexistiskt, med knappt godtagbar skratt-per-minut-frekvens. Men då och då händer det att High Moon träffar mitt i prick. Särskilt när humorn förankras i spelmekaniken. Som när de oinspirerade tunnlarna i kloakerna övergår i en oväntad top-down-hyllning till The Legend of Zelda, med flummiga pixelfiender. Eller när en tröttsam kanontornssekvens förvandlas till en vansinnesfärd genom Genoshas ruiner i en enorm Sentinel-robots fot (!). För att inte tala om delen då den präktige hjälten Cable håller en mördande tråkig monolog. Ordagrant! Den får Deadpool att skjuta huvudet av sig. En sekvens som verkligen får mig att tappa hakan.

Kanon!

Genom spelet beväpnar sig Deadpool med en arsenal av bland annat saisvärd, björnsaxar, hagelgevär och dödliga plasmakanoner. Ändå är det den svajiga humorn som är spelets främsta vapen. Det är den som särskiljer Deadpool från de dussintals identitetslösa och sammanbitna tredjepersonsactionspel som har präglat konsolgenerationen.

Spelmässigt är det sämre ställt. Vid ett par tillfällen gör Deadpool humoristiska poänger av hur torftig speldesignen är. Något som förstås höjer förväntningarna på High Moon. Men istället för att visa sig vara bättre och smartare än spelen de häcklar bygger de helt distanslöst minst lika oinspirerade banor.

Samma problem finns i striderna. Att kalla Deadpool för "#batman-arkham-asylum|"Batman: Arkham Asylum" med skjutvapen" känns som en rejäl försköning och nästan som en förolämpning mot briljanta #Rocksteady. Liknelserna finns, framför allt i de enkla och effektiva kontringarna, men systemet är inte byggt med samma fingertoppskänsla.

Deadpool häcklar andra spel, men är själv varken smartare eller bättre.

Trots att erfarenhetspoängen rasar in och combo-räknaren utan större ansträngning slår över till tresiffrigt infinner sig aldrig riktigt rytmen, tempot och intensiteten som kännetecknar riktigt bra tredjepersonsaction. Flödet hämmas ytterligare av buggar och kameraproblem, och striderna saknar tyngd. Det sistnämnda är förvånande då High Moon fick mig att känna varenda ton av de väldiga robotarna i #Transformers: Fall of Cybertron. Här flackar Deadpool mest runt.

Att Deadpool är ett mediokert spel går inte att komma ifrån. Varken excesser i pruttskämt, Xzibit-referenser, flygande enhörningar eller ett par hundra andra "ganska roliga" skämt kan ändra på det. Men de är tillräckliga för att jag ska fortsätta spela.