Hur ofta har vi inte krupit över Normandies stränder anno 1944? Pulsat fram genom ryska snödrivor och frusit pixelnäsan av oss? Vi har för bövelen irrat kors och tvärs över Europa på ett sätt som får trettioåriga kriget att framstå som en skogshajk. Men nu vidgar vi våra vyer. Dags att uppleva mer exotiska skådeplatser som Peleliu, Saipan och Iwo Jima med vajande palmer och tropisk sol.
Enkelt uttryckt är #Rising Storm en fristående multiplayerexpansion som har vuxit fram ur #Red Orchestra 2: Heroes of Stalingrad. Som en extra bonus skickar man dessutom med allt RO2-relaterat multiplayer, vilket är en trevlig gest. Fyra nya fraktioner drabbar samman i det som brukar kallas för Pacific Theater: från väst United States Marine Corps och United States Army, samt från öst Imperial Japanese Army och Special Naval Landing Force.
Han hoppades innerligt att ingen skulle upptäcka att han glömt kikaren hemma.
Jag nämner inga namn, men Rising Storm är inget run'n'gun-spel. Jämfört med många andra MMOFPS kräver det mer av spelaren än ett stadigt avtryckarfinger och mycket ammunition. Beroende på din roll på slagfältet inkluderar det planering och ordergivning. Även framryckningar handlar lika mycket om att tänka sig för och söka skydd innan man öppnar eld. Det är lönlöst att agera utan hjärna, för det krävs både eftertanke och lagarbete för att din sida ska bli den vinnande. Som soldat är du nämligen inte speciellt tålig, och det krävs inte mycket för att du ska gå från att vara en stridande enhet till en siffra i statistiken. Hela spelet känns som en välavvägd kompromiss mellan realism och förenkling.
Redan innan du kommer ut på slagfältet måste du vara taktisk - vilken roll väljer du? Att springa i frontlinjen och kasta dig över fienden, eller vara prickskytten som håller sig i bakgrunden och låter dödandet vara ett distansarbete? Som squad leader är du också mer av en bakgrundsfigur, men du ger order till dina trupper som förhoppningsvis följer dessa (jag säger "förhoppningsvis", för mänskliga spelare har en tendens att göra lite som de vill). Eller ska du vara commander som kan kalla in artilleriangrepp och flygspaning som avslöjar var fienden finns?
Visst finns det saker man skulle kunna rynka på näsan åt. En del är bara oviktiga trivialiteter som att Risning Storm handlar om USA mot Japan (enkelt uttryckt), men när du genomför boot camp för att lära dig spelet är du tysk. Det går att fnysa åt att grafiken inte är den snyggaste utan för stundtals tankarna till något retrospel, och spelkontrollerna är inte heller de smidigaste. När man beordrar bottar att springa fram och söka skydd bakom en mur är det krona eller klave på vilken sida av muren de söker skydd, och om muren alltså agerar skydd eller arkebuseringsmur.
Det ekar tomt
Så varför ens använda bottar? Den främsta anledningen har att göra med en annan ofrivillig nackdel som spelet drabbats av: Det finns nästan inga att spela mot. Spelet må ha stöd för upp till 64 spelare på samma karta, men allt som oftast gapar servrarna tomma. Det är inget som spelet kan lastas för utan är en risk som alla utpräglade multiplayerspel ställs inför, men det blir ett olyckligt moment 22 när "ingen spelar för att ingen spelar för att ingen spelar".
I brist på singelspelarkampanj och välfyllda servrar, varför inte sparka igång en egen server och träna med en massa kålrotssmarta bottar? Varsågod, men det går inte att göra i spelet, du måste ladda hem och installera din egen serverprogramvara för att få en egen server att koppla upp dig mot. Smidigt? Inte ens i närheten.
Vissa strider känns mest som kurragömma på ödsliga slagfält.
Men på samma sätt som multiplayerspel kan snubbla på grund av spelarna (eller bristen på dessa), är det även detta som får spelet att lyfta. På ett tomt dansgolv är festen bara tråkig, men när du hittar servern med stort S och tillsammans ett tjugotal andra mänskliga spelare avancerat mot fienden med mullrande artilleri och granater som river upp stora kaskader av damm, då är det mesta andra irrelevant. Det spelar ingen roll att grafiken är på semester från äldreboendet eller att bottar har IQ som torrlagda maneter. Där och då har spelet puls, och det är lätt att bortse från de mindre bra detaljerna.
Betyget blir något av en kompromiss av en anledning som tyvärr ligger utanför spelets kontroll. När allting klaffar och spelarna är på plats är det ett toppenspel. När banorna är folktomma – inte lika toppen.
