Minst hundra timmar. Det är vad jag lagt ner på #Diablo III till pc. Jag njöt mig igenom de tre första svårighetsgraderna. Först på den allra sista, Inferno, blev det trasiga lootsystemet omöjligt att ignorera. Att ge sig på tredje akten var som att springa in i en vägg med huvudet före, och trots timmar av nötande var det hopplöst att hitta loot som min barbar kunde dra nytta av. Alla pengar jag samlat ihop i striderna gick åt till att reparera rusting och vapen om vartannat. Tillslut insåg jag att jag antingen skulle bli tvungen att hänga på auktionshuset och bli expert på att värdera föremål, eller ännu värre, behöva betala ur egen ficka för att ens kunna ta mig vidare i spelet.
Tillbaka till Old Tristram
Det slutade med att jag övergav allt. Något som i princip de flesta jag känner gjorde. ”Är det ens någon som bryr sig längre?” undrade jag därför när spelet utannonserades till konsol på #Sonys presskonferens i februari. Nu när det redan hunnit gå ett år sedan release och så många redan har gett upp? Diablo förknippas dessutom så starkt med frenetiskt musklickande och tangentbordshamrande. Om detta ska bli #Blizzards räddning krävs det att de verkligen lyssnar på kritiken de fått och använder sig av plattformsmöjligheterna.
Överträffade förväntningar
Högst vemodigt startar jag Diablo III, denna gång till Playstation 3. Inledningen är ytterst välbekant: Leahs mardröm om änglar och demoner som slåss i ett ökenlandskap, hennes uppvaknande i kyrkan med Cain vid sin sida, och den stora smällen. Den som öppnar upp ett stort, glödande hål ner till underjorden – och avslutningsvis Leahs skrik efter Cain som försvunnit ner däri. När jag med min rustningslösa barbar Brunhilda (två punkt noll) tar bestämda kliv mot den första byn Old Tristram gör jag det med känslan av att jag sprungit på just denna skogsstig åtminstone tio gånger för mycket.
Korsa inte strålarna!
Det mest ångestladdade med att övergå till konsolversionen är att jag inte kan överföra min pc-karaktär utan behöver börja om helt från början. Vilket är det sista jag vill när jag lagt ner så ofantligt många timmar på min första Brunhilda. Men när jag kom genom porten till Old Tristram och försvarade den mot en hord zombies inser jag att det är så otroligt mycket smidigare och naturligare att spela närstridsklass med handkontroll, särskilt med den nya möjligheten att parera fienden genom att rulla ifrån dem. Vilket visserligen kan ha mycket att göra med att jag föredrar det framför tangentbord – alltid. Det visar sig även längre in i spelet att konsolkonverteringen överträffar alla mina förväntningar. Kontrollen fortsätter att kännas smidig när samtliga attacker och deras knapptillhörigheter står på skärmen och jag med hjälp av styrkorset snabbt kan bläddra igenom min senaste lootfångst.
