Mellan 1950 och 1980 dog drygt 40 formel 1-förare. De senaste 20 åren har "bara" fyra personer fått sätta livet till, den senaste under reguljär tävling var Ayrton Senna som träffade San Marino-banans mur i 230 km/h den där vårdagen 1994. Formel 1-sporten har gått från otyglad best till en studie i kirurgisk precision. Det senare är själva definitionen av de F1-spel #Codemasters släppt sedan de tog över licensen för ett par år sedan. Rent och snyggt, och så oerhört mycket säkrare än förr. Men samtidigt, skulle kanske Moss eller Prost säga, sterilt.
I Codemasters tolkning handlar allt om att memorera och tajma. Att ställa sig på bromsen i exakt rätt tiondels sekund. Att kunna varje meter av banan utantill för att ha minsta chans till anständig placering. Och att göra exakt samma sak i exakt samma ögonblick, varv efter varv. Oförlåtande på gränsen till brutalt, fixar du inte att göra någorlunda felfria varv regelbundet kommer du sist. Utan pardon.
Vissa bilar är så snabba att de svävar en bit ovanför marken.
Den skoningslösheten återkommer i #F1 2013. Det gör mycket annat också, faktiskt så mycket att jag då och då funderar på om jag råkat peta i #F1 2012-skivan av misstag. Lätt omstuvade menyer avslöjar nykomlingen, annars råder påfallande mycket klipp och klistra från tidigare årgångar. Man begär för mycket om man kräver nya banor och kärror som inte finns i ett spel som härmar verkligheten, men det visar på problemet att göra årliga spel i en sport där det ibland händer väldigt lite nytt.
Också nedtryckt i sittbrunnen råder viss upprepning, med (som jag minns det) exakt samma funktioner och knappbindningar. Vilket givetvis är bra eftersom systemet funkar i grundutförandet och veteraner slipper rota efter DRS-knappar och andra nödvändigheter. Något minskat däckgrepp gör att du belönas med det ihärdiga ljudet av gummi som målar asfalt svart om du ställer dig på gasen i starten. Det blir också kostsamt för din körning i längden, då däck slits hårdare än innan.
Framtiden är då
Det är ingen jätteskillnad mot 2012, men tillräckligt för att ge bilar och körning lite mer liv. Kör en hel karriär med träning, kvallopp och race på som minst en fjärdedel av de riktiga loppen, eller det kortare Season Challenge med snällare femvarvslopp. En välkommen nyhet är möjligheten att kunna spara mitt i ett lopp och kliva ner i sittbrunnen igen senare. Multiplayer följer ungefär samma upplägg, men PS3-versionen har haft oroväckande snålt med spelare utanför snabbloppen de första dagarna efter release.
Mycket mer liv hittas i det nya Classic-läget med en handfull otyglade bestar från förr som frustar av körglädje. Rå, odresserad kraft sliter vilt när du försöker tvinga ner den i asfalten, och jag får en lyckorusig känsla av att den här sortens körskicklighet är något annat än att jaga sekundtiondelar med laserprecision. Att ta en 1988 års Ferrari genom Brands Hatchs underbart böljande högfartssvängar är ett endorfinrus varje sann fartdyrkare förtjänar att få känna. Men det är en glädje som i år bara blir ett svindyrt smakprov stor.
Kryp ner i en Williams och känn det flådiga 80-talet. Det är bara tobaksreklamen, ett gäng stall och förare som fattas.
I standardutgåvan av F1 2013 får du blott fem 80-talsbilar och två banor (Brands Hatch och Jerez), och någon form av klassisk karriär existerar inte. Du får nöja dig med enskilda racehelger och tidjakt, och dessvärre ingår bara tre av dåtidens stall (Lotus, Williams Ferrari) och långt ifrån alla förare. Bilbristen gör att loppen blir en ohelig mix av kärror från ett helt årtionde i samma race. Ytterligare två banor (Imola, Estoril) och fem 90-talsbilar blir dina om du köper den dyrare Classic-utgåvan av spelet, alternativt inhandlar det som dlc. Det blir en merkostnad på 130 kronor och en 25 procent tyngre prislapp. Magstarkt för ett spel som sannerligen inte tyngs av för mycket nyheter i grundutförandet.
F1 2013 visar att det faktiskt kan finnas fog för ett F1-spel per år. Jag brukar reta mig på den påfallande bristen på nyheter, men retrokärrorna öppnar en dräneringskanal för min frustration. Den höst då den aktuella F1-cirkusen har sällskap av en fullmatad retrokarriär, eller kanske ett omfattande svep över 60-talets galenskaper, kommer jag inte vara sen att peta upp betyget ett snäpp. Men där är vi inte än, och F1 2013 känns alldeles för mycket F1 2012 för att blåsa nytt liv i körlusten.
