Låt oss börja där det slutar. För när jag lämnar den karibiska övärlden bakom mig, med sina öde öar, sjungande sjömän och oändliga horisonter, drabbas jag av en saknad. Det är svårt att ta farväl. För ett år sedan var det annorlunda. #Assassin's Creed III och Ratonhnhaké:tons livshistoria fyllde mig med en mättnadskänsla. Det kändes som om serien kommit i mål. Med #Black Flag är det precis tvärtom. Det här är ju bara början. Jag hungrar efter mer.

Edward är en karismatisk huvudperson. Världen vi ser honom i är ännu vackrare.

Piraten Edward Kenway aspirerar inte på att berätta om en ny världs födelse. Han kommer inte att träffa Benjamin Franklin eller George Washington, kommer inte tillåta sig att dras alltför djupt in i politiska strider. Där trean målades med yviga, breda penseldrag är Black Flag en betydligt mer närgången resa, där detaljer spelar större roll. Edwards enda drivkraft är att en dag kunna skapa sig ett rikt liv åt sig och sin fru Caroline, som han hoppas väntar på honom på andra sidan Atlanten. Och i strävan efter det goda livet dras han in i det hårda sjörövarlivet.

Liksom sjöröveriet är bra berättande en grundpelare i Black Flag.

Det är ingen hemlighet att två olika team turas om att bygga #Ubisofts flaggskeppsserie. Vartannat år-principen råder. Därför kan vi lika mycket se Black Flag som en direkt fortsättning på 2011 års #Revelations, ett äventyr som präglades av en stillsam, intim historia. Och kanske är det just därför berättelsen är så angelägen här. Kapten Svartskägg, Benjamin Hornigold och Anne Bonny blir inga torra historieskildringar utan människor med känslor och nyanser. De blir mina vänner – och ovänner. Och berättelsen om hur de under några händelserika år bygger Bahamas-staden Nassau till en piratrepublik är både vacker och sorglig.

Omfamnar sjörövarlivet

Men spelet lyckas också med de breda penseldragen, det måste sägas. Trots att teamet dyrt och heligt lovade att slå hål på alla sjörövarschabloner lyckas de snarare med det motsatta. Och inte mig emot. Under den första halvtimmen hinner jag delta i ett sjöslag, bli strandsatt på en öde ö, korka upp en flaskpost, duellera med min sabel, upptäcka en dold grotta bakom ett porlande vattenfall och med hjälp av en karta ("X marks the spot", du vet) gräva upp en skattkista.

Från de livliga storstäderna Havanna och Kingston till de outforskade öarna med inkaruinerna är Black Flag som ett soldränkt, otämjt vykort. Stränderna glittrar i solskenet, men under stormarna till havs tvingas du parera tyfoner och vilda vågor. Utsikten från de högsta klipporna är så vacker, det vill säga tills du blir attackerad av en svart jaguar.

Nextgen-detaljer syns särskilt i regnet, men inte i så värst mycket annat.

Det står dock snabbt klart att serien ännu inte tagit nextgen-klivet fullt ut. Praktfulla detaljer finns i Playstation 4-versionen, så som ett andlöst vackert regn och hur du faktiskt ser buskagen böja sig realistiskt när Edward smyger fram i dem. Men mycket känns också igen, som om serien ännu står i farstun till nästa generation. Men å andra sidan det imponerande att se det liv som #Ubisoft Montreal lyckats gjuta in i sitt Karibien. Världen är på riktigt, den är ingen kuliss. De lyckas maskera väl att det egentligen inte hänt så värst mycket med spelmotorn på sju år och sex spel. Men på alla plan lyckas de inte lura mig.

Jag vet inte hur många gånger jag klättrat upp i olika kyrktorn under åren. Säkert hundratals. Oavsett om det varit Hagia Sophias praktfulla spiror i Konstantinopel eller en blygsam träkyrka i nyfödda Boston är känslan densamma. Och jag har tappat lusten att klättra. Det finns ingen utmaning, inget tuggmotstånd att tala om och därför får jag inte längre någon svindel eller ens en triumfkänsla när jag når toppen. Det är bara ännu en dag på Assassin's Creed-jobbet.