Det är ett mirakel. Mario, Sonic, Tails, Bowser och de andra har ännu en gång lyckats kvala in till de olympiska spelen. Detta trots att truppen knappast var bättre än medioker i #Beijing, #Vancouver och #London, där de trinda rörmokarna och kvicka igelkottarna mest viftade, skakade och tramsade bort medaljerna. Ändå lyckas de få förnyat förtroende av #Segas och #Nintendos olympiska kommitté. Och därför är det dags för #Mario & Sonic at the Sochi 2014 Olympic Winter Games.
Bakom en av årets längsta speltitlar döljer sig ett magert sport- och partyspel där tiden stått stilla. Och det var väl det sista jag önskade se i Wii U:s spelbibliotek. Istället för att drabbas av olympisk frossa har jag fullt sjå med vrida min gamepad åt rätt håll och kalibrera wiimoten. Det olympiska mötet mellan Marios och Sonics världar borde ha mer tyngd än så. Det borde vara mer än en uttjatad gimmick som nådde sin höjdpunkt redan i #Wii Sports för sju år sedan.
Idel bomskott för Mario, Sonic och de andra.
Det blir snudd på omöjligt att hänge sig åt någon av de sexton idrotterna när de flesta bjuder på lika ologiska som oprecisa kontroller. I snowboarden förväntas jag luta hela pekkontrollen för att svänga medan jag i short track tvingas vifta min wiimote fram och tillbaka i en rytm som är omöjlig att hålla. Likadant är det i konståkningen där en muskelsträckning i armen aldrig är långt borta.
Den ouppfyllda Wii U-potentialen
Wii U-kontrollen borde bädda för en ny slags upplevelse men i praktiken är den nästan aldrig mer än en robustare, klumpigare wiimote. Och det är gränslöst synd för i några sporter finns frön till större potential. I skidskyttet använder du den när du ska sikta på de fem måltavlorna. Även om de är busenkla att träffa och det inte finns några som helst straffrundor ser jag att det finns något här, något som vill bryta sig loss från Wii-arvet. Likadant är det med hockeyn. Det är den enda av sporterna som förlitar sig på konventionella knappar. Det fungerar bra men i just skottögonblicken kan du rita puckens väg på pekskärmen, vilket också fungerar riktigt hyggligt. Tro det eller ej.
Den som gräver i Sochis utbud kommer också hitta curlingen vilket, precis som i #Vancouver-spelet för fyra år sedan, är den klarast lysande stjärnan. Att planera taktiken på pekskärmen slår an rätt slags toner och under spelets gång gör till och med viftkontrollen sitt jobb. Här dröjer jag mig kvar.
Skridskoåkningen är bedrövlig medan störtloppet åtminstone är okej.
Om den naiva gamern i mig fick önska skulle hela spelet bygga på den här sporten, med sina bråddjupa strategier. Men realisten i mig förstår ju att curling inte säljer så som hockey, snowboard och störtlopp. Därför får vi göra simpla nedslag i just störtlopp, vars kontroll i sig är rätt okej – wiimote och nunchuck är dina stavar – men där den enda backen blir gammal alltför fort.
Det finns inte tillräckligt med substans för att jag ska stanna kvar, vilket löper som en röd tråd genom de olika arenorna, längdspåren och de branta backarna. Onlinedelen är talande med sina fyra (f-y-r-a!) sporter. Liksom kampanjläget som mest slänger in en och samma mellansekvens tjugo gånger om mellan varje sport där du möter skuggvarianter av Peach, Baby Bowser, Amy och de andra.
Ge oss ett renodlat curlingspel. Herregud, så bra det skulle kunna bli.
Inte ens drömsporterna känns sådär kreativt vansinniga som man skulle kunna önska. Här bjuds det till exempel på en slags curlinggolf med bedrövligt tillkrånglad kontroll och konståkning med välkända toner och vyer från de olika Nintendo- och Sega-universumen. Men de tar aldrig ut svängarna, blir inte de självklara partyspel de så gärna vill vara. Och jag tvingas bittert konstatera att sport- och party-spelet Mario & Sonic inte lyckas med vare sig sport eller party.
Det vill säga, om det inte vore för spelläget Action & Answer. Det blir hit jag kapitulerar då armen ömmar och jag sugit ut allt jag kunnat ur curlingen, hockeyn och skidskyttet. Här är det party på riktigt. Fyra kamrater drabbar samman i grenar som till exempel går ut på att bygga samman ett ansikte genom att curla mun, näsa och ögon på rätt plats eller räkna spinies som Lakitu slänger ifrån sig i slalombacken. I störtloppet gäller det att fara över olika skrapytor för att slutligen hitta rätt målgång och skidskyttet blir ett allt längre memory där varje spelare måste lägga alltfler måltavlor på minnet.
Men detta blir också det enda, tillsammans med ett par grenar, som jag lägger på minnet. För det mesta av Mario & Sonic är framstressat och föråldrat. Att det blir revansch i Rio är här och nu väldigt svårt att föreställa sig.
